Maximus tas till fånga som slav. Han blir tvungen att kämpa för sitt liv som gladiator på Roms arenor, där hans talang för slagsmål kommer att göra honom till den mest brutale, den mest populäre kämpen på arenan.
Maximus enda önskan är hämnd på Commodus, För att finna den, finns det bara en sak att göra: Att bli den störste gladiatorn i hela imperiet...
Originaltitel:
Gladiator
Längd: 2.35
Språk: Engelska
Utgivningsår: 2000
Regi: Ridley Scott
Rollista: Russel Crowe, Joaquin Phoenix, Connie
Nielsen, Oliver Reed, Richard Harris, Derec Jacobi, Dijon Hounsou
Jag vet inte riktigt vad det var med mig när jag såg denna film för första gången - kanske var mina förväntningar för högt ställda, kanske var jag på fel humör, men saken är den att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra. Jag brydde mig inte om karaktärerna - allra minst den träiga Maximus själv, och jag blev helt enkelt inte engagerad. Två små ynka Tummar hade den fått av mig, om jag skrivit recensionen direkt efter denna titt, och dessa hade främst getts för filmens obestridbara snygghet.
Så vad är det då som gör att antalet glada Tummar i betyget helt plötsligt fördubblats? Ja, inte vet jag... Allt jag vet är att jag hittade denna billigt på DVD och tänkte att A: Jag skulle ge den en ny chans, eftersom alla andra gillade den så mycket, och B: Att Tina skulle få se den. Döm om min förvåning när det engagemang jag vid den första visningen helt saknat, nästan på stört infann sig, och jag helt plötsligt tyckte det var en jättebra film! Russel Crowe gör en lysande Maximus, men den allra bästa prestationen står trots allt Joaquin Phoenix för, som den bittre - och visar det sig; lätt skogstokige Commodus, som bland annat ger begreppet syskonkärlek en helt ny innebörd...
Gladiator är en storfilm i ordets rätta innebörd, och ska ni se den för första gången eller igen, så se den här på 100-tumsfestivalen. Den gör sig inte alls lika bra på en 25" TV med monoljud...
Gladiator
är en riktig storfilm i ordets alla bemärkelser! Den är
spännande, fantastisk, dramatisk och smärtsam.
I filmen
vimlar det av mass-cener och panoramor där Rom i all sin ståt
får komma till rättvisa. Skildrandet av de blodiga slagen och
Roms storhet bildar kontrast till Maximus ensamhet och vad den lilla människan
har att kämpa emot.
Då Kejsar Commodus utlyser en "gladiatorfestival" som
pågår under flera veckor, eldas det upp en hysteri i romarriket
- ungefär som Super Bowl idag kan jag tänka, och mitt i allt
detta vansinne står Maximus - den ensamme gode kämpen. Och
på sett och vis är detta en riktigt pojkdröm till film
då en enda ensam man, som knappt äger kläderna på
sin kropp, ger sig på att utmana hela imperiet.
I mitt tycke är Russel Crowes insatts i denna film en av de allra
bästa - och trots att jag inte är ett fan att korta satta typer,
är han är ett under av manlighet. Han lever verkligen upp till
myten och den tyste, starke mannen...
Som Pelle nämner i sin spalt och som jag redan påpekade vid vår förra festival med filmen Den Gröna Milen, så blir alla filmer bättre då de ses i sällskap med mig!
Ridley Scotts hyllning till 50- (och tidiga 60) -talets mastodontfilmer (Quo Vadis?, Ben Hur, Spartacus etc.) är en fröjd för tonårsgrabben i oss alla. Dock saknar man lite känslan av fantasi och storslagenhet som kryddade den tidens kassasucéer.
Historien om generalen som blir slav som blir gladiator är väl rättfram, och ibland saknar man de snåriga intriger som lyfte Mel Gibsons Braveheart. Snäll kille ska döda elak kille... där har ni hela storyn i ett nötskal.
Sen lider filmen av det klassiska Hollywood-dilemmat: För bra förstascen. Germanernas förkrossande nederlag i fält är ett av filmhistoriernas bästa stridsscener, och trots mycket action når aldrig riktigt gladiatorvåldet upp till det. Jämför detta med t.ex. Basic Instinct där en svettig, naken blondin rider en fastbunden kille till orgasm samtidigt som hon hackar ihjäl honom med en ishacka... hur fan följer man upp det?
Ett annat problem för Gladiator är de långa transport-sträckorna. Till skillnad från Pelle känner jag att filmen blir lite sämre vid en andra titt. "Jaha... det var den fajten det... bara 30 min till nästa..." var känslan jag fick andra gången jag såg den.
Nog med gnäll nu. Förutom vissa utomhusscener (Commodus anländer till Rom) som ser fruktansvärda ut, har Scott lyckats skapa en mycket trovärdig illusion av Rommarriket. Colosseum är fantastiskt och kostym är felfri. Actionscenerna regerar och även om jag börjar bli lovligt trött nu på halv slutartid (sportkamera-look) så är det här filmen som gav den tekniken det stora genombrottet.
Skådespelarnivån är inte riktigt på topp hos någon i filmen men det behövs inte heller i den här typen av matinéspektakel.
Stort plus för slutet som trotsar Hollywoods vanor.
Att Scott före detta gjorde G.I. Jane och följde upp den med Hannibal och Black Hawk Down vittnar om hur ojämn karln är.
Betyg
Bild
Ljud
Textning
Svenska
