Frukostbuffén i hotellet bjuder varje dag på olika sorts varmrätter, bacon, ägg i precis alla dess former (kokta, stekta, pocherade, röra och omelett), men fruktdelen lämnar konstigt nog en del att önska. Visst - här finns en hel del färsk frukt, men det mesta smakar rätt ...lite faktiskt. En enda dag hade de ananas där, och den smakade lika tråkigt som den gör om man köper den i Sverige. Men det finns ett undantag, och det är de här isbitsliknande sakerna, som är aloe vera-frukter. Jättegoda och söta, så dem tuggar vi glatt i oss. Med tanke på hur bra aloe vera utanpå kroppen så är vi övertygade om att den gör nytta även inuti.


Denna dag var stekande het och nästan vindstilla, så vi bestämde oss för att stanna kvar på hotellstranden där vi åtminstone kunde svalka oss i vattnet utan att svepas upp på land av vågorna, alternativt beordras upp på land av en visselpipsblåsande vakt som pekar på några röda flaggor.


Och badade gjorde vi, minst tre gånger i timmen. Tina badade nog fler gånger idag än hon gjort sammanlagt på resan tidigare.


Pelle brukar för att svalka av sig ordentligt helt sonika bara lägga sig och flyta, blunda och snudd på slumra till. Han kan ligga så här i tio minuter och flyta omkring utan problem.


Tills Tina rycker tag i någon av hans många tår. Då vaknar han till, och alltid med ett soligt leende på läpparna.


En bit bort på stranden fanns ett massageställe i vilket det satt ett gäng massagedamer som inte hade något att göra. Så kan vi ju inte ha det, tänkte Tina, och beställde på stående fot en timmes behandling av dem för 50.000 rupier. För detta fick hon inte mindre än tre tjattrande massöser som samtidigt började bearbeta hennes kropp, och det låter ju fint på alla sätt och vis, men tyvärr visade sig alla tre vara tämligen värdelösa på denna sysselsättning. Allt de gjorde var att stryka lite löst på Tinas hud med sträva händer. Någon muskelmassage - vilket Tina trott hon betalat för - var det inte tal om. 50.000 rupier kastade i sjön helt enkelt.


Lyckligt ovetande om denna kapitalförstöring låg Pelle kvar i solstolen och ömsom sov, ömsom läste bok, och han hade det sååå härligt.


När Tina sedan kom tillbaks från sin undermåliga behandling, så hade det plötsligt blivit högvatten, och det är inte lite skillnad mellan hög- och lågvatten här. På stället där Pelle nu står raklång (jo - han gör faktiskt det) och sträcker upp sina armar i luften, gick vattnet häromdagen då vi hittade sjöstjärnan upp till anklarna. Det har således stigit med nästan två meter. Och vi har ingen aning om var det tar vägen när det är borta - vet ni?


På tillbakavägen mot hotellrummet såg vi denna oroande syn - ett tjockt rökmoln som spred sig från hotellbyggnaden. Brann det månne? Kommer det äntligen hända något dramatiskt denna resedagboksdag? Nä - det var bara den veckliga (eller vad nu weekly kan översättas till på svenska) myggutrotningsproceduren som ägde rum. Vi andades också in lite av röken i fråga - vi får se om vi överlever.


Efter att ha duschat, klätt om och langat upp gårdagens händelser online, så gick vi ut på restauranggatan för att hitta något att äta...


Givetvis gick vi till vår nya favoritrestaurang, där vi som vanligt till maten serverades dessa räkchips som... ja... luktar lite udda, kan man säga. Vi vill inte sträcka oss så långt som till kön, men kanske halvvägs.


Till dessa chips, och maten de ligger på, dricker vi (eller åtminstone Pelle) alltsom ofta den inhemska ölen Bintang. Den har internationell kvalitet, vilket vi tycker känns tryggt.


Då en av Pelles sandaler gick och självdog i förrgår kände han att det var läge att köpa ett par nya, då det i längden blev såväl obekvämt som estetiskt stötande att bara gå omkring i en. Så då gick vi in i den trevlig affär som vi besökt tidigare och fyndat solglasögon i, och där vi visste att det även fanns skodon till salu. Pelle hittade raskt ett par 45:or som får duga resten av semestern, medan Tina kollade på andra saker...


...som exempelvis färgglada tunikor, varav en nu befinner sig i en påse på vårt hotellrum. Vi köpte även chips som smakade kyckling och några andra små attiraljer...


...och sedan gick vi till kassan för att betala. Den stackars lilla tjejen som satt där hade rejält otäcka skrapsår på såväl armar som ben, efter en motorcykelolycka, men det var knappast det som blev det intressantaste med det här butiksbesöket...


...ty in kommer plötsligt den här farbrorn, som undrar varifrån vi kommer och som själv berättar att han bor i Kalifornien. Det var då väldigt vad han var lik Jack Nicholoson, tänkte vi båda, och Pelle tog för skojs skull ett kort på honom bara därför, där han stod och betalade för sina cigg eller vad det nu var han köpte. Då försvann han snabbt ur butiken, och vi började - med viss ångest - inse att det nog faktiskt var Jack Nicholson. På riktigt! JACK FUCKING NICHOLSON!!! Och vi presenterade oss inte en gång!!! Men vi tog kort på den fan! Det kanske vi kan sälja till någon skvallerblaska - karln har ju ett munsår som säkert kan ge rubriker...