Onsdag

Idag är det onsdag, och vana resedagboksläsare vet ju vad en onsdagsdagbok från Bali innebär - just det - en mååånga bilder! Idag har vi nämligen varit på lite utflykt igen, denna gång medelst katamaran ut till den lilla ön Lembongan öster om oss. Det första som hände när vi klev på båten i fråga var att man fick ställa sig och bli fotograferad med dessa traditionellt klädda balinesiska bruttor. Eftersom Pelles kamera var mycket större och finare än den som den officiella fotografen hade, så valde vi att använda den istället, och kunde på så sätt både spara en slant och - viktigast av allt - direkt lägga upp den i resedagboken då vi kom hem sen på kvällen. Som vanligt när det handlar om båtturer under våra februarisemestrar lyckades vi med konststycket att vara först ombord, och på så sätt också hugga de bästa platserna. Här ockuperar Tina en av dem, men ni får själva roa er med att leta reda på henne i folkhavet. Här kan vi se hur kaptenen styr katamaranen ut på böljan den blå. Tyvärr blåste det dock inte tillräckligt för att vi skulle kunna gå via segel, så Tina fick återigen (hej Mattias och Sandra!) se sina drömmar om att få segla gå om intet, ackompanjerad av motorns brummande. Så efter sisådär två timmars katamaranande så lade hon - som för övrigt var döpt till "Aristocat", alltså ungefär som den roliga Disneyfilmen och inte, som man skulle kunna tro "Aristocrat" som både känns mer logiskt på en lyxbåt och vars liknande filmnamne är ännu roligare - till en bit utanför Longoram, och vi fick åka den sista turen dit i någon typ av landstigningsfarkost. Och var inte oroliga - den galna tanten på bilden gör bara ett högst tillfälligt gästinhopp. Så anlände vi till slut på ön med landstigningsfarkosten - som för övrigt påminde en aning om de som användes vid landstigningen i Normandie, fast istället för skjutande japaner så möttes vi bara av turistande sådana i identiska linnen. På den här ön - som visade sig mest bestå av någon slags Beach Club för turister som kommit med båt (alltså sådana som vi) kunde man roa sig med att för en extra summa ta dykkurs eller prova parasailing. Sen ingick det en massa grejer som var gratis också, såsom snorklingstur och bananbåt, vilket vi givetvis var tvungna att göra båda två, och vi började med det sistnämnda... Innan man fick klättra ombord på den lilla bananbåten var man tvungen att sätta på sig flytväst. Dessa var nyligen använda av tidigare bananbåtspassagerare, vilket innebar att de var blöta och kalla, vilket Pelle uppskattade mycket mer än Tina. För er som inte vet så är bananbåt en slags gul gummibåt på vilken man sitter och gränslar själva pontonerna. Gummibåten är fäst i en lina i vars andra ände det sitter en snabb motorbåt, så när denna far iväg så åker bananbåten efter, och då gäller det helt enkelt att sitta kvar på den - något som den fortfarande glada Tina här visar är lätt som en plätt medan bananbåten ligger still... ...men långtifrån lika enkelt... ...men inte ALLS lika lätt då den börjar susa fram över de guppande vågorna... Vi hade dessutom gjort misstaget att sätta oss längst fram, vilket visade sig sig innebar att vi blev konstant nedstänkta av hundratals liter saltvatten. Vilket gjorde att man blundade 95 procent av tiden. Detta - i sin tur - innebar att man inte hade någon koll på när vågorna kom, så man for omkring som en blind och våt vante krampaktigt hållandes i repet med händerna för att inte trilla av. Eller med i Pelles fall ena handen, eftersom han hade kameran i andra och försökte ta kort samtidigt (vilket han förstås lyckades med!). Ja detta var sannerligen inget Tina tänkte göra fler gånger! Dumma, dumma bananbåt!!! Turligt nog serverades lunchbuffén strax efteråt, och Tinas humör åkte genast upp i topp igen. Och det var ingen dålig lunchbuffé det bjöds på - mängder av grillspett, kött, räkor, sallader, nudlar, ris, grönsaker, frukt, efterrätter och varsin liten inhemsk öl av märket Bali Hai. Så här satt vi och åt och åt och åt, portion efter portion, tills vi helt enkelt fick sluta för att visa att vi hade någon slags skam i våra respektive kroppar. Efter frosseriet i fråga blev Tina förstås sugen på att njuta av en het kopp te i värmen, så då gjorde hon det. En stor del av stranden på Lembongan består av den här kolsvarta vulkansanden, som är finkornig och skön att traska runt i. När den sedan blandas upp med den mer Svenssonartade sanden, uppstår sådana här tjusiga mönster. Och medan Pelle varit och plåtat sand har Tina hällt upp ytterligare en kopp hett te, som hon den här gången avnjuter vid poolen. I brist på teintresse hittar Pelle en obekväm hängmatta han efter mycket om och men lyckas lägga sig i och gunga fram... ...och tillbaka, fram och tillbaka, och så vitt vi vet så gungar han där än idag. Närå. Men någon minut låg han där iallafall. Vi återvände sedan till våra solstolar, där vi strax bjöds på den här fantastiska underhållningen; Ett ryskt tantgäng som kom med samma katamaran som oss, började plåta "sexiga" bilder av varandra på stranden nedanför. Detta måste givetvis dokumenteras, men man vill ju inte att tantgänget ska märka något. Således fick Tina posera i förgrunden... ...medan Pelle i smyg zoomade in för att fånga det verkliga motivet. Ja det var sannerligen en härlig syn som vi - och nu förhoppningsvis även ni - sent ska glömma... Därefter var det dags för en snorkeltur. Eller snorkelotur, som det blev i Pelles fall, då det visade sig att hans snorkel läckte, så istället för att andas luft fick han försöka andas saltvatten, vilket hans lungor inte alls är anpassade för. Tinas snorkel fungerade dock som den skulle, så hon kunde utan några andningsrelaterade problem avnjuta korallrevets fiskliv... Här har vi en firre... eller flera stycken faktiskt, men bara en som är snygg nog att lägga märke till. Till slut lyckades Pelle byta ut sin trasiga snorkel mot en fungerande gul variant, och allt blev återigen frid och fröjd. Väl tillbaka på Lembongan börjar orosmolnen hopa sig över oss. Bokstavligt talat alltså. Eller vad sägs om den här sköna fronten som i rask takt är på väg i vår riktning? Pelle hoppar genast ner i vattnet och börjar tillbe vädergudarna (Tor bland annat) för att slippa hamna i ovädret själv. Detta visar sig fungera oväntat bra, och precis när vi återvänt till "Aristocat" för hemfärden, och satt oss i skydd i kajutan så öppnar sig himlen ovan oss. Vilket gissningsvis kändes sådär mysigt för de stackare - vilka Pelle så diskret pekar på - som ännu inte kommit ombord... Om ni tittar noga i Tinas panna så ser ni det typiska tecknet på att hon har snorklat någon gång de senaste sex timmarna. Eftersom Tinas hud inte är som hudar är mest, så stannar nämligen märken från exempelvis cyklop - som här - kvar i flera timmar. Vid fototillfället har det gått drygt tre timmar sedan hon tog av sig cyklopet - ändå ser märket efter det helt färskt ut. Hennes glada skratt på bilden är efter ett eget skämt som gick ut på att hon inte är en amazon - hon är ett cyklop. Som hon skrattade åt detta! Ja, ni ser ju själva. Ett annat skämt som kommer att leva vidare i många år efter den här resan, är Pelles återkommande "Nä, det gjorde jag INTE!" så fort Tina nämner orten vi bor i - det vill säga Nusa Dua. Tänk ändå, så tokroliga vi är! Efter en kort stund slutade det iallafall att regna, och Pelle begav sig ut på däck för att - ja - ta det här självporträttet bland annat... Och efter ytterligare en liten stund slutade solen att lysa med sin frånvaro och började istället lysa över oss, vilket vi i sann resedagboksanda kände oss tvungna att dokumentera. Se så härligt livet återigen är för medelåldersparet Norman! Trots att vi var bland de sista uppe på däck, så lyckas vi ändå lägga beslag på någon form av högsäte, på vilket Tina syns sitta på i bakgrunden. Det vetefan hur det går till, men följ med oss på nästa resa så får ni också avnjuta frukterna av vår superkraft. Den här båten med det smått ironiska namnet har egentligen ingenting med vår resa att göra, men vi åkte förbi den, Pelle plåtade och vi tyckte bilden blev lite fin på nåt sätt. Så då lade vi upp den i resedagboken enbart därför. Varsågoda. Inte heller det här flygplanet hade så mycket med vår dag att göra, mer än att det gav oss en påminnelse om att resan närmar sig sitt slut, vilket förstås känns lite sorgligt. Så vi släpper dessa sorgligheter och återgår till våra båtupplevelser, vilka nu är att beskåda ytterligare en sexig fotografering, men den här gången på båten, och med en något smalare och yngre modell än den tidigare fotograferingen, vilket inte alls är lika roligt - åtminstone inte på samma sätt. Tur då att det ryska tantgänget återigen blev inspirerade och började posera loss även på båten! Så anlöpte vi till slut hamnen i Benoa, från vi också startade tidigt i morse, och efter en timslång taxifärd hem - eftersom taxichauffören envisades med att åka till vårt hotell allra sist - så var vi trötta, sega och nöjda efter ytterligare ett äventyr på Bali. Allt som återstod var intankande av bilder, utvalet av dem som får komma med i resedagboken, omvandlandet av dessa från rå- till JPG-format, nedkrympadet av JPG-bilderna till resedagboksformat samt skrivandet av själva resedagboken. Tack och lov är detta gjort, nu när vi sätter punkt efter denna mening.

<<

Meny

>>