Söndag

Idag bestämde vi oss för att besöka den norra delen av Kuta Beach, ty där skulle det enligt uppgift vara lite mer liv, vilket kändes som något vi var sugna på. Men man ska som bekant vara försiktig med vad man önskar sig, för där visade det sig vara bra mycket mer ståhej än vad vi såväl hade väntat oss som var sugna på. Så fort vi dök upp på stranden så samlades det försäljare och massöser kring oss likt getingar runt alkohol, och allt man hörde var ett evinnerligt kacklande av "Massaaaage?", "Icecreeeeam?" och "Cigareeeetts?". Dessutom ville de jävlarna ha 50.000 rupier i timmen för solstolen, vilket skulle inneburit 600.000 rupier (sisådär en 480 spänn) för oss om vi ville stanna till 15-hugget, vilket vi ville. Vi prutade dock ner det till 150.000 rupier och kände oss både nöjda och småblåsta. Den mest envisa massagetanten accepterade verkligen inga "No thanks", utan började ge Tina en provmassage. Detta gjorde hon dock så bra att hon faktiskt lyckades få Tina att ändra sitt "No thanks" till "Yes please" och även pruta ner priset för en timmes behandling från 100.000 till hälften. Det avslappnande i massagen stördes dock en aning av det konstanta kacklandet med massagetantens bästa väninna, som glatt slagit sig ner vid Tinas huvudände. Idag var vågorna om möjligt ännu större än i går, men turligt nog hade vi parkerat oss nära en livräddare, som hade full koll på vad som skedde i vattnet, när han inte - ganska framgångsrikt tror vi - raggade på förbipasserande brudar. Pelle var förstås inte sen med att mäta sig mot havets krafter, men denna dag förlorade han... ...ganska grovt faktiskt, och fick dessutom erfara sand och grus i kroppsöppningar han inte ens visste att han hade samt i hudveck bara en mor kan älska. Nä - då kändes det säkrare på alla möjliga sätt och vis att ligga kvar i solstolen och läsa en incestroman. Även Tina gav sig dock oväntat ner i de kraftiga vågorna, med någon slags naiv förhoppning att hon skulle kunna kissa lite i smyg där, och på så vis slippa den äckliga betaltoaletten. Det funkade tyvärr inte alls - det enda som hände var att hon trillade omkull inte mindre än två gånger, och sköljdes upp på stranden med samma sandproblem som Pelle fick erfara, samt... ...två små blödande skrapsår på benet. Ja det var i sanning en obehaglig upplevelse av kombinationen våg/sand. Så även Tina såg till att tillbringa resten av tiden här i sin surt förvärvade solstol, då och då avbruten av envisa försäljare som trodde att våra no:n övergår till yes var femte minut. Till slut bestämde vi oss således för att bjuda stolsuthyraren på en timme, och smita därifrån redan klockan 14. I vår letan efter ett matställe sprang vi på det här tjusiga lilla offeraltaret. Obildade kanske nu chockeras och tror att detta har något med nazism att göra, men se där är de ute och cyklar. För det första är det nazistiska hakkorset vänt åt andra hållet, och för det andra så är det här en flera tusen år gammal solsymbol. Givetvis förstår vi att alla våra vänner som läser detta redan har denna kunskap, men våra resedagböcker har också visat sig locka besökare vi inte känner, och vem vet vilken ointellektuell pöbel det kan vara? Så plötsligt - såg Tina ljuset! Efter att faktiskt varit rätt besvikna på maten hittills såväl smak- som prismässigt, så kändes det som en stor befrielse att åtminstone en gång käka något som vi visste att vi inte skulle bli besvikna på. Alltså - köper man en Big Mac så vet man vad man får liksom, och nu ville vi ha just det - klassisk västerländsk skräpmat. En bra sak som McDonald's på Kuta Beach kan ståta med, och som vi tycker att alla andra McDonald's-restauranger borde ta efter är ett ställ i vilket man kan lämna sin surfingbräda när man äter. Tänk så praktiskt, att slippa behöva luta den mot de rangliga borden! Så fick då äntligen Tina njuta av sin Big Mac (utan ost), saltad pommes och ...nä, tyvärr sålde de ingen Coca Cola Light här, eller någon annan lightdryck överhuvudtaget, så det fick bli en Sprite istället. En starksprite. Pelle var däremot korkad nog att prova den lokala kampanjburgaren "Prosperity Beef Burger" som tyvärr visade sig vara ganska trist historia. Utanför McDonald's-restaurangen hittade vi förresten den här filuren, om vilken vi inte vet det minsta mer än att den var ganska vackert röd och således gjorde sig bra på bild. Med magen full av amerikansk kultur så tog vi sedan en taxi tillbaks till hotellet, där vi genast traskade iväg till den betydligt lugnare hotellstranden. Det som vi tidigare tryggt varit småtrist med stilla vatten och inte särskilt mycket action överlag kändes nu som bomull i våra uppstressade själar. När vi så legat och småslumrat i varsin solstol och njutit av lugnet, så upptäckte vi att det blivit lågvatten, och att det nu var möjligt att promenera ut till revet utanför. "Spännande", tänkte vi och traskade iväg genom det grunda vattnet. Efter ett tag var vi dock tvungna att börja gå på någon slags undervattensgräs (sjögräs borde väl rimligtvis enbart finnas i sjöar och inte hav?), vilket gjorde promenaden lite obehagligare, eftersom vi inte riktigt såg var vi satte ner fötterna... ...men den här rackaren kunde vi dock inte missa. Nej - det är ingen inbakad Calzone från en konstnärligt lagd pizzabagare, utan enorm sjöstjärna som lagt sig på vår planerade stig och gjorde det sjöstjärnor gör - det vill säga inte så mycket. Men stor som ett as var den, och vi vet av erfarenhet att det är svårt att uppskatta storlek på bild, så då tog vi helt sonika den här bilden: Skåda Tinas faktiskt ganska långa pekfinger, och betänk också att hon har det en bit ifrån stjärnan så att den inte hoppar upp och biter henne, så får ni ett hum om storleken. På sjöstjärnan alltså. Eftersom vi inte ville riskera att trampa på några släktingar till sjöstjärnan i fråga, eller några andra djur överhuvudtaget, så skippade vi fortsättningen av promenaden, och vände in tillbaka mot land istället. Men inte utan att först ta den obligatoriska tvåbilden... Samt en mer romantisk variant av densamma. Vänligen notera inte Pelles Ted Åström-frippa... ...utan koncentrera er istället på den här varianten, som han provade efter den dagliga tvagningen av kalufsen. Så blev det återigen dags att fylla våra respektive magar med någon lämplig mat, och ikväll kanske vi äntligen skulle hitta något riktigt gott, ty i hotellkorridoren fick Tina syn på en liiiten, liiiten ödla, och alla vet ju att småååå, smååå ödlor betyder tur! Och dra på trissor! När vi besökte samma restaurang som vi gjorde kvällen vi anlände Bali, och denna gång beställde in deras Nasi Goreng, så visade den sig vara den bästa vi hittills provat. Typiskt nog kostade den dessutom hälften så mycket som alla andra Nasi Gorenger vi ätit, och som lök på laxen var den dessutom rejält kryddstark... ...vilket som vanligt fick svetten att droppa från Pelles panna och ner i hans vattenglas på ett miljömässigt underbart sätt. Och inte nog med det - i affären några meter bort hittade vi varsitt par supersnygga solglajjer för under 30 spänn stycket. Härifrån kan det bara gå neråt, tänker ni, och jajamen - på vägen hem till hotellrummet så kände Pelle plötsligt att hans högerfot inte alls hade det lika bekvämt som hans vänsterdito. Och vad det berodde på kan ni ju se på bilden (utom Monica, som inte alls kan titta på bilder av den här typen). De fina Dieselsandaler som han införskaffat i Thailand för en femtiolapp visade sig inte alls hålla att gå i i längden. Diesel... Jävla skitkvalitet! Men annars mår vi bra! Ses i morrn!

<<

Meny

>>