Lördag

Idag tog vi en taxi till ytterligare en ny strand - nämligen Balis mest berömda. Den heter Kuta Beach, och dit tänkte vi åka i en taxi, men först: Frukost. Dock skippade vi Bananian, trots den politiskt inkorrekta skylten. Eftersom vi är så om oss och kring oss såg vi till att vara på Kuta redan klockan nio på morgonkvisten, och där hittade vi en hel radda tomma solstolar med parasoll, av vilka vi slog ned oss i två. Kuta Beach är känd för att vara en grym surfstrand, och för att klassas som en sådan så krävs det stora vågor. Och Kuta visade sig uppfylla detta kriterium mer än väl... ...ja så till den milda grad att vi glömde bort att vara snygga när vi plåtade den obligatoriska paret-Norman-i-vattnet-bilden! Väl uppe på trygga stranden igen, så fortsatte Tina läsa någon av sina tjugotal böcker hon släpat med sig, medan Pelle roade sig med att plåta surfare. Den här duktiga farbrorn till exempel. Så fort vi hade anlänt till stranden och parkerat oss i våra stolar kom den här glassförsäljaren bredvid och hojtade "Icecream? Icecream?". Pelle, som inte alls tänkt köpa någon glass svarade obetänkt "Not now thank you", varpå glassförsäljaren givetvis frågade "When? 12 o'clock? 1 o'clock? 2 o'clock?". Så då bestämdes det helt sonika 1 o'clock, och ta oss tusan om han inte var där prick ett och krängde en Magnum Mandel till herr Norman. Så kan det gå! Efter glassintaget så tyckte Pelle det var dags att stolpa iväg ner i vattnet igen, och ta sig an vågorna. Men se det skulle han inte ha gjort... ...ty då började den här vakten frenetiskt blåsa i sin visselpipa och vifta med sina små knubbiga armar om att Pelle var tvungen att gå upp ur vattnet på stört. Hade han månne inte väntat den obligatoriska halvtimmen efter glassintaget innan han hoppade i? Nejdå - det skulle han givetvis aldrig göra. Men han hade missat de här röda flaggorna som vakten satt upp för att varna för starka underströmmar. Och sådana ska man ha respekt för, även om man redan tagit ett poäng på havet. Så när det röda flaggorna sätts upp är det bara att slokörat gå upp på land igen. Som Pelle fick göra, och som de två gubbarna här också gör. "Nåja - jag får väl vara på land och plåta frugan i sin solsäng istället", tänkte Pelle lakoniskt, men kom sedan på: "-Surfsnubben är ju fortfarande kvar i vattnet - jag kan ju ta fler bilder på honom också!" Så då gjorde han det. Sen blev det mat, och Pelle beställde in en rätt med konstigt namn som visade sig vara den här anrättningen. I den gröna struten hade kökspersonalen gömt riset, visade det sig. Och bakom den hittar vi Tina, som beställde en sallad som var så liten, så liten, att den snarare satte igång hennes hungerkänslor än botade dem. När vi sedan ansåg våra kroppar fått nog av solandet traskade vi tillbaka längs den trevliga strandpromenaden och beredde oss på att hoppa in i den taxi som enligt överenskommelse skulle vänta på oss vid dess slut. Men där fanns ingen taxi - bara den här pilbågsförsäljaren, ett gäng tanter i skärmmössor... ...och en massa, massa mopeder. Här, liksom i thailand VIMLAR det fullständigt av mopeder. Ja faktiskt nog ännu fler här. Moppar, moppar - överallt moppar. Och på dem - allt från korkade turister till fyrmannafamiljer. Dessa trängs med varandra samt massor av bilar på smala, smala vägar, vilket skulle kunna få en att tro att det går långsamt, men icke - här är det full fart som gäller, och avståndet till framförvarande fordon ligger ofta på en halvmeter. Fast de här mopederna står förstås still, så här är ingen fara på taket. Nåväl - efter tio minuter dök taxin - som fastnat i nämnda trafik - upp iallafall, och vi kunde fortsätta tillbaka till hotellet. Väl framme insåg vi att vi nog borde ta en stund vid poolen också, bara för att. Så då gjorde vi det. Ja gudars skymning så trevligt man kan ha det! Och gudars skymning så rolig man kan se ut om man blir plåtad underifrån av en fotograf som befinner sig under vattnet! Efter att ha duschat och gjort sig i ordning för kvällen så började Pelle skriva resedagbok på hotellrummet, medan Tina gick ner till internetcafét och stillade sitt Facebook-behov. Ja ni ser ju själva hur lycklig det gjorde henne! Kvällens middag intogs återigen på Laguna Garden, som denna kväll inte bara bjöd på gratis salladsbuffé och små, små före-maten-drinkar... ...utan även musikunderhållning i form av en trubadur som sjöng framförallt Elvislåtar på någon slags språk som i hans öron säkert lät som engelska, men som i våra mest lät ...gulligt. "Aaarl wu romsom hurajt..." var iallafall inget vi tidigare hört sjungas till "Are you lonesome tonight"-melodin. Men bäst av allt var hans energiska dans. Som en sprattelgubbe hoppade han hjulbent omkring på stället - oavsett hur låten lät. Ja det var sannerligen en fröjd att skåda! (för att få ett hum om hur det såg ut kan ni snabbt skrolla mellan dessa två bilder med blicken fäst på sångaren) Så gick vi och lade oss till slut, men satte larmet på 03:00 för att kunna heja fram vår fine vän Sebastian och hans bidrag i melodifestivalen. Det sket sig på alla möjliga sätt. Inte nog med att hotellets internet visade sig vara på tok för långsamt för SVT:s livesändning, såvida man inte nöjer sig med två sekunders uppspelning följt av sju sekunders paus, utan det var dessutom inte själva huvudsändningen som gick där, utan snarare någon bakom-kulisserna-variant - gissningsvis på grund av någon slags rättighetsgrej. Men värst av allt - såg vi i morse när vi kollade resultatet - var ju att vår käre Seb blev utslagen och inte gick vidare. Nä fy vilket sorgligt slut på denna annars så trevliga dag!

<<

Meny

>>