Fredag

Igår bestämde vi oss för att om vi kände oss kryare idag så skulle vi åka iväg till den mycket mysigare stranden med vågorna, på vilken vi beskådade solnedgången och åt grillad seafood i förrgår. Och eftersom stranden i fråga var så fin så satte vi väckarklockan på tiiidigt, så att vi garanterat skulle få en plats med parasoll på stranden. Turligt nog infriades båda våra förhoppningar - vi kände oss friska, och redan vid halv niotiden satt vi i taxin på väg mot Jimbaran, som stranden heter. Väl framme visade det sig som synes att vi faktiskt var ute tidigt nog för att kunna få en strandplats... Personalen på restaurangen vi parkerat oss framför hälsade oss glatt välkomna, och kom bärande med stolar och dynor så att vi skulle kunna ligga bekvämt. Och jorå - här skulle vi nog kunna trivas... En av grejerna som skiljer Jimbaran från hotellstranden är att det i princip alltid är rejäla vågor här, och sådana är det ju alltid kul att bada i... ...och lite otäckt också, tycker Tina... ...av någon underlig anledning. Då är det tur att ha en make som bara tycker det är kul med vågorna, att luta sig mot! Så gick timmarna, och av någon underlig anledning så fick vi fortsätta vara ensamma på den här enorma och i vårt tycke jättefina stranden. Är den månne radioaktiv eller något? Eller vad beror det på att inga andra kommer hit och solar? Inte vet vi, och i lägen som sådana här så bryr man sig heller inte så mycket utan passar på att njuta av situationen. Nåja - vattnet verkar ju iallafall inte vara supergiftigt, med tanke på att några fiskare från restaurangen vi ligger framför gav sig ut i vågorna för att... ...fånga fisk medelst nät, vilket vi i vår tur skickligt fångar på den här bilden. Tina, som fått nog av vågorna efter de första omgångarna, och heller inte vågade sig ut i den allt starkare solen eftersom hon inte ville bränna sig, låg kvar och läste under sitt parasoll, medan Pelle titt som tätt gav sig ut i vågorna för att visa havet vem det är som bestämmer. Ja här står han, med de visserligen estetiskt inte alltför imponerande musklerna på helspänn, men ändå, och inväntar havets kraftansträngning.... ...och där kommer den. Tonvis med vatten som med full kraft försöker välta herr Norman... ...men icke! Pelle står pall! Pelle - Havet 1-0! Framåt etthugget började det kurra i våra respektive magar, och vi beställde lite att äta och dricka. Och fortfarande var vi som ni ser helt ensamma på den vackra stranden. Obegripligt, om ni frågar oss, och det gör ni ju. Fast nu började vi förstås oroa oss en aning om det kanske ändå var på det viset att stranden ÄR radioaktiv. Hur skulle man annars kunna förklara Pelles plötsligt groteskt förkrympta vänsterarm? Och här har vi den sista bilden på hela arrangemanget samt Pelle innan vågen här sköljde iväg hela klabbet. Närå. Men så plötsligt - som från ingenstans - dök det upp två japanskor, och verkade vilja slå sig ner bredvid oss. Men plötsligt ångrade de sig, och gick igen. Och nej - vi tänker inte spekulera i varför. Så vi solade vidare i vår härliga ensamhet, men när Tina läst ut inte mindre än två böcker under parasollet på den öde stranden kände vi att det var dags att åka tillbaka till hotellet, och där kanske hitta en ny bok år fru Norman från dess digra bibliotek. Och jajamen - här radades det ena litterära mästerverket efter det andra upp. Här fanns allt från heta kärleksromaner på romantikens eget språk finska, till en äventyrsroman med (vad vi tror) Indiana Jones tuffare brorsa Idaho på norska. Därefter träffade vi på den här lilla krabaten som famlade mellan ljus och mörker. Sen gick vi och lade oss - trötta, nöjda och i Pelles fall knallröd om nos och axel. I morgon? Kuta!

<<

Meny

>>