Söndag

Balineserna är kända för sin skicklighet i träsnideri, men de verkar också vara ena hejare på att snida i frukt. De här schyssta melonerna mötte oss när vi denna första morgon traskade in i frukostmatsalen för att se vad de hade att bjuda på. De visade sig ha te att bjuda på.Och frukt. Och nudlar. Och bröd. Och omelett. Och fisk i sötsur sås. Och bröd. Och fil. Och en massa andra saker som man kan äta (eller inte äta, om man är Tina och det innehåller mjölk). Av någon mysko anledning hade de dock ingen ananas. Se där - där förlorade Bali ett poäng till Thailands favör! Efter frukosten blev det rumsbyte som utlovat, och nu hade vi äntligen fått en säng som var bred nog åt oss. Och två andra par om man skulle vilja, utan att man ens skulle behöva umgås med dessa par. Vi snackar en bredd på 250 cm (och en längd på 200). Äntligen kan vi somna osams utan att det blir fysiskt obekvämt! Efter noggrann insmörjning av Pelles hud, och noggrann påklädning av Tinas (som inte tål solkräm och som därför måste skydda sig med kläder de första dagarna, vilket alla som läst våra tidigare resedagböcker redan vet om) var det dags att knalla ner till stranden. Den visade sig ligga i direkt anslutning till hotellets poolområde, och efter att ha parkerat våra respektive kroppar på varsin solstol så började semestern på riktigt. Efter en kvarts solande sisådär kände Pelle att det var dags att blöta huden med kyligare vätska än den svett han själv producerat, så då tog han sitt premiärdopp, av vilket ni kan beskåda en femhundradels sekund av på bilden. Efter några timmar vågade sig även Den-Galna-Tanten-Som-Badar-I-Skjorta-Och-Hatt i, vilken här skymtas glatt leende bakom sin makes rygg. ...och här är hon när hon vågat sig fram från densamma. Turligt nog, eftersom vi befinner oss inte alls långt söder om ekvatorn, så bjöd vädret i dag på så kallad "växlande molnighet", men trots detta och trots att Tina hela tiden befann sig under ett parasoll så fick båda makarna Norman en hel del färg denna första semesterdag. Visserligen röd sådan, men ändå. Så efter dusch och fix så kurrade det lite i de Normanska magarna, och vi traskade ut från hotellet för att hitta en restaurang som skulle kunna hjälpa oss åtgärda detta. Men först stannade vi till några sekunder så vi kunde ta ett foto på hotellets entré i dagsljus. Så här blev det. Efter kanske 60 meter hittade vi restaurangen Laguna Garden, vilken såg trevlig ut. Förutseende som Tina är (på gott och ont - Pelles anm.) så hade hon skrivit ut en lapp på vilken det på indonesiska står att hon är allergisk mot mjölkprodukter, och dessutom kommit ihåg att ta med sig lappen i fråga, så att hon kan visa upp den på restaurangerna innan hon beställer mat. På detta vis slipper Pelle bli änkeman och hålla på att fixa med kista och grejer på semestern. Denna gång visade det sig att hon - med lite fix och trix från kökets sida - tålde Indonesiens nationalrätt Nasi Goreng, så då blev det en sådan för både herr och fru Norman. God och vällagad, men den kunde varit en aning kryddstarkare. Innan maten serverades vi dock såväl sallad, vitlöksbröd och bruscetta (eller hur det nu stavas...) som en liten gul men god välkomstdrink, som vi givetvis såg till att skåla i. Efter jobbet var det slut på sötebrödsdagen, ty då var det dags att börja jobba. Jorå. Ingen resa för Normans utan den här jämrans resedagboken, och nu blev det genast lite meckigare för oss än vi varit vana vid de senaste åren, ty här hade vi inget gratis internet på rummet. Inte ens på hotellet. Nä, de visade sig ha rena ockerpriserna för surfning där, så då begav vi oss istället med datorn i högsta hugg till internetcafét mitt emot som kostade en fjärdedel så mycket. Visserligen var det typ 40 grader varmt därinne, och hastigheten låg väl på modemnivå... ...men tack och lov hade de mer än den minutvisarlångsamma takfläkten att svalka sig med. Nåväl - där satt vi iallafall - en dryg timma - och förberedde sajten med dagboken ni läser i just nu. Varsågoda.

<<

Meny

>>