Fredagen den 11:e februari 2011. Det har varit snöstorm hela natten, SL har ställt in samtliga bussar, trafikverket avråder folk från att åka bil överhuvudtaget och massor av flyg är inställda. Detta är också dagen då makarna Norman ska åka till Bali. Resan tar stopp redan efter 50 meter, då det står en bil som fastnat i snön och blockerar vägen för taxin vi just satt oss i. Men efter rådigt ingripande från taxichauffören och några andra hjälpsamma människor (vi satt kvar i taxin - vi hade ju lågskor gubevars!) så flyttades bilen i fråga och tio minuter senare kunde vi slira iväg mot Arlanda.


Eftersom vi är de smarta (och snygga, fast det har i det här fallet kanske inte med saken att göra) människor vi är, så hade vi dock räknat med förseningar, så när vi kom fram till Arlanda och var färdiga med incheckningen så intog vi en flott lunch på en fin restaurang vi hittade.


Med hamburgestinna magar så kontrollerade vi frekvent följande ilsket röda skyltar vilka markerade inställda avgångar. Turligt nog är det ordning och reda på Qatar Airways, så just vår avgång var en av de få sådana som enligt skylten i fråga skulle avgå i tid.


Eftersom Apollo - som är det resebolag vi bokat resan genom - är ganska nya på det här med Baliresor så har de ännu inte fått igång någon egen chartertrafik dit. Detta innebär att vi fick flyga med reguljärflyg istället för en trång charterkärra, och inte nog med att det är mycket större benutrymme på sådana - man fick även gratis drinkar, öl och vin under hela resan, plus att maten faktiskt var helt ok. Givetvis fanns det eget underhållningssystem också, där man kunde välja mellan en massa film, en massa tv-serier eller en massa spel. Tyvärr var ljudet inget att hänga i granen, och textningen var på arabiska, så vi roade oss istället med att lyssna på en massa nedladdade podcasts med Filip & Fredrik från Pelles iPhone.


Hur halvbekvämt man än må sitta i planet så är det rätt jobbigt att göra det i sju timmar, så det var en befrielse när vi landade i Qatars huvudstad Doha, och vi såg fram emot en trevlig liten stund på flygplatsen innan vi skulle flyga vidare till Singapore där nästa mellanlandning skulle ske. Tyvärr visade sig Dohas flygplats vara en av de tristaste i världen med närmast fascinerande tråkiga butiker. De tre timmar vi skulle tillbringa här kändes plötsligt som sex, och inte på ett bra sätt...


"Nåja, vi letar upp en trevlig restaurang och sätter oss istället." tänkte vi, och hittade ...den här...

Vi svalde vår stolthet och beställde in varsin gigantisk Pepsi och en fruktsallad, och började sedan att roa oss med att köra leken "Vem som går förbi de närmaste fem minuterna får vi ligga med?". Efter att tidsgränsen i fråga började närma sig sitt slut utan att vare sig herr eller fru Norman hittat någon ens halvlämplig kandidat bestämde vi oss för att öka tiden till en kvart. Tre timmar senare, när vi äntrade flygplanet mot Singapore levde vi båda fortfarande i frivilligt celibat...


Nu blev det en större modell av flygplan i form av en Boeing 777, och eftersom vi trots stoppet i snön i Solna var ute i god tid hade vi lyckats lägga beslag på platser med extra benutrymme även i detta plan. Tyvärr hamnade vi dock framför en kinesisk herre i vars hals kungen av slem-andar valt sin hemvist, ty maken till äckligt skrikharkelhostande har vi aldrig hört, och då har Pelle ändå tillbringat två veckor i Peking. I snitt en gång i minuten hördes ett "ÖHÖHÖÖRGGHHARRRKEL-HOST-HOST!!!" från den till synes sovande mannen bakom oss. I SJU timmar. Tack för det, slem-ande-kungen!


Då var det skönt att få avnjuta varsin automatisk men hårdhänt fotmassage när vi väl landat i Singapore...


...även om den australiske herrn i apparaten bredvid också visade sig vara av det äckligare slaget, då han ansåg det var kutym att även ta av sig strumporna innan man stoppade sina nu nakna fötter i denna av flygplatsen för allmänheten erbjudna relaxapparat. Tack och lov att det inte var en helkroppsmassagefåtölj...


Så ytterligare ett par timmar senare var det dags att äntra det nytankade planet som skulle ta oss den sista biten till Denpasar, Bali, och det med en stor lättnad vi upptäckte att slemgubben inte längre var bland oss. Och då menar vi förstås på samma plan - vi har inget belägg för att han dött, men med den hostan kan man inte så noga veta.


Så kom vi till slut - efter 21 timmars resande - så äntligen fram till Bali. Där väntade ett gäng säkerhetskontroller och visumkoll innan vi kunde ta våra väskor från bagagebandet och gå ut och leta reda på den Apollorepresentant som skulle köra oss till hotellet. Honom hittade vi på en gång, men det visade sig att han var tvungen att vänta på ytterligare ett par som skulle åka med, och detta paret - insåg vi efter ett tag - hade antingen åkt på egen hand, eller åkt dit för knarksmuggling, ty ut till oss kom de inte. Efter en timmes väntan frågade vi vad det skulle kosta att ta sig med taxi på egen hand till hotellet istället, och det visade sig gå på 105.000 rupier, vilket kan låta mycket men i själva verket är drygt 80 spänn. Valet var enkelt, och en halvtimme senare var vi framme vid hotellet.


Aston Bali Resort & Spa visade sig (som vi räknat med) vara ett gigantiskt lyxkomplex, och som vanligt blev vi serverade en välkomstdrink (en rosa - inte särskilt god, men gratis) innan vi fick nyckelkortet till vårt rum...


...som istället för dubbelsäng visade sig ha två stycken enkelsängar. Visserligen 140 cm breda, vilket till och med makarna Norman - trots sin storlek - skulle få plats båda två i en, men ändå - rätt ska vara rätt - så i morgon har vi blivit lovade ett annat rum, fast då med kingsize-bed. Men i natt offrar vi oss ädelt.


Fast det är klart - klockan är bara nio på kvällen - vi har bara varit uppe i 30 timmar - än kan vi inte gå och lägga oss, så vi går raskt ut och letar reda på en liten restaurang som kan servera oss vad vi längtar efter; i Pelles fall en iskall öl...


...och i Tinas fall en rejäl bit kött. Av kyckling. Kycklingkött.


Så var det endast en sak kvar att göra detta lååånga dygn, och det var att köpa en rulle Pringles att smaska på på vägen tillbaks till hotellet, samt en flarra solskyddfaktor till Pelle. Därefter: Sömn. Välförtjänt och djup sådan, ty nu jävlar är vi på Bali!