Året
är 1899. En ung poet, Christian, lämnar sin familj och beger
sig mot Montmartre-distrikten i Paris, kända för sina bohemer
och speciella livsstil, där sex, droger och Can Can regerar. Där
träffar han den förföriska Satine, som är kurtisan
och den klarast lysande stjärnan på det dekadenta nöjespalatset
Moulin Rouge, och en passionerad, tragisk och fantastisk kärlekssaga
kan ta sin början...
Originaltitel:
Moulin Rouge!
Längd: 2.07
Språk: Engelska
Utgivningsår: 2001
Regi: Baz Luhrmann
Rollista:
Nicole Kidman, Ewan McGregor, John Leguizamo, Jim Broadbent, Richard Roxburgh,
Garry McDonald
Jag
säger det på en gång: Denna film är FANTASTISK!!!
Den liknar absolut ingenting man sett förut - en kritiker beskrev
upplevelsen av den som att vara instängd i en hiss med en cirkus,
och jag är beredd att hålla med.
Normalt sätt har jag rätt svårt för musikaler - gillade
väl i princip bara South Park - Bigger,
Longer & Uncut i den genren tidigare,
men med Moulin Rouge! tar regissören Baz Luhrmann hela musikal-konceptet
till helt nya vidder, och lyckas få till en film som tillfredsställer
både hjärna och hjärta.
Det är dock inte bara den makalösa scenografin, den fantastiska
klippningen eller det gudomliga fotot som gör Moulin Rouge!
till det mästerverk den är - även skådespelarinsatserna
är fantastiska, och Nicole Kidman, som jag liksom Tina haft rätt
svårt för tidigare, fick en välförtjänt Golden
Globe Awards för sitt porträtt av den förföriska
Satine. Här visar hon på ett suveränt sätt att hon
har ett bra mycket bredare register än det isprinsesse-fack åtminstone
vi stoppat henne i tidigare. Här charmar hon alla, plus att hon visar
sig vara en sångerska av klass!
Sjunger bra gör också den gamle favoriten Ewan McGregor, något
som visserligen framkommit i ett par tidigare filmer, men som verkligen
bevisas här. McGregor, som enligt mig hör till sin generations
absolut bästa skådespelare (inte riktigt i klass med Edward
Norton, men nästan...), gör även han en praktroll som den
naive författaren Christian, och i rollen som den elake Hertigen
av Monroth ser vi en fullkomligt lysande Richard Roxburgh.
Vill ni få en filmupplevelse utöver den vanliga så måste
ni se Moulin Rouge! Dessutom återupplivar den gamla hits
i ens minne man aldrig trodde man skulle nynna på igen!
Uppdatering:
Nu när nomineringarna till årets Oscarsgala
är klara, kan vi med glädje meddela att Moulin Rouge
är nominerad i inte mindre än åtta kategorier:
-Bästa Film
-Bästa Kvinnliga Huvudroll
-Bästa Foto
-Bästa Klippning
-Bästa Scenografi
-Bästa Ljud
-Bästa Makeup
-Bästa Kostym
När
jag såg denna film kände jag mig överkörd och påbackad
av en långtradare - fast på ett bra sätt! Detta är
verkligen en film som får en att tappa andan, hakan och fattningen.
Något liknande har jag aldrig sett tidigare.
Nicole Kidman
som jag tidigare tyckt varit en bra skådespelerska - men iskall,
ger i denna film järnet. I hennes roll som kurtisan lever hon ut
allt hon har inom sig och till min stora förtjusning, lite till!
Jag tror faktsiskt att jag blir mer kär i Nicole efter att ha sett
Moulin Rouge!, än i Ewan McGregor...
Förutom de två ovan nämnda skådespelarna, har scenografi, kostym, foto och musiken huvudrollen. Och trots att detta är en musikal så är musiken här en tillgång och ett humoristisk och framåtdrivande inslag. All musik är modern, trots att filmen utspelar runt förra sekelskiftet, och det är detta som är så häftigt. Låttexter smygs sinnrikt in i handlingen. Generellt är jag mycket allergisk mot smöriga kärlekssånger, men i Moulin Rouge! älskar jag varenda låt och ton. Varje smörbalad blir till ett mästerverk då kärleksparet Satine och Christiam sjunger för varandra. Jag smälter som vax. Att det förövrigt är skådespelarna själva som sjunger är häpnandesväckande.
Det var länge sedan en film var så omtalad utan att någon verkade ha en aning om vad de skulle förvänta sig. En stor del i det hade det amerikanska filmbolaget. Som exempel kan nämnas att på den EPK (elektronic press kit, videoband med filmklipp som tv-kanaler tilldelas) som Fox skickade ut fanns INGA klipp med där någon sjunger, utan bara "vanliga" scener med skådespelarna. Det verkade som om de maniskt vilja dölja det faktum att det rörde sig om en musikal. Inte vilken musikal som helst, men det är heller inte frågan om en Oskuldens Tid med lite modernt soundtrack.
Här snackar vi snarare om ett vansinnigt bildspråk och hämningslösa sångnummer. När som helst kan huvudpersonerna brista ut i kärleksballader av så vitt skilda artister som Nirvana . Elton John och The Police.
Detta är dock ett tveeggat svärd. Musiken refererar ständigt till moderna klassiker från vår samtida popbransch och för den äldre generationen kan nog många av musiknumren tappa lite av poängen. Men det struntar ju vi i som växt upp den här musiken. Faktum är att jag gick i ett par veckor och nynnade på låtar som jag hatar i original, bara för att de så perfekt integrerats i filmen.
Baz Luhrmann
har verkligen överträffat sig själv här. Jag var inget
stort fan av Romeo & Julia men även om man var det blir
man nog förvånad över Moulin Rouge. Ett färgsprakande
fyrverkeri av musik och galenskap.
Det är inte ofta i mitt jobb man får säga "jag har
aldrig sett något liknande" men här passar faktiskt den
klyschan in, musikalfilm kommer aldrig mer att vara sig lik.
Betyg
Bild
Ljud
Textning
Svenska
