Bussutsikt

Klockan 04:40 ringde väckarklockan denna fredagsmorgon, och vi slog med viss möda upp våra respektive blå, och gjorde oss i ordning för en dag som skulle visa sig bjuda på mer äventyr än vi räknat med... Målet för dagen var Đà Lạt med omnejd. Klockan 05:10 kom så bussen som skulle ta oss - och även till stor del orsaka - dessa äventyr och hämtade upp oss vid receptionen, där vi dessutom hämtat ut varsitt frukostpaket som vi beställt dagen innan. Under denna beställning var vi väldigt tydliga med att Tina inte tål mjölkprodukter, vilket även inkluderar smör, ost och grädde, samt visade upp en text på vietnamesiska där detta även förklarades. Detta mottogs med frågande ögon, förvirrade nickar och en massa fnitter. Hur länge vi än förklarade. Och när frukostpåsen öppnades hade Tina smöbakade gifflar, ost och yoghurt i sin påse - dvs exakt samma saker som fanns i Pelles. Turligt nog hade vi förutsett att detta nog skulle komma att hända, så vi hade med oss en hel del frukt för säkerhets skull, plus att det även låg lite frukt plus mjölkfria brödskivor i påsen, så hon slapp svälta ihjäl iallafall...


Pelle vid fotostopp

...fast det var rätt nära ändå. Eller åtminstone att hon dött av frustration, när hon hörde bussguiden glatt berätta att det skulle dröja två och en halv timme innan frukosten skulle intas på ett därtill anpassat café. Innan dess skulle vi ta ett litet fotostopp på en utkiksplats i bergen, lystrandes till våra magkurranden. Bergen ja - vi åkte saaakta uppåt längs de smaaala serpentinvägarna, och direkt utanför bussfönstret tittade man ut mot några hundra meters stup rakt ner. Här fanns det inga marginaler för misstag.


Sol där borta!

Utsikten var dock enastående, och trots att vädret var lite småmulet där vi kuskade fram, så såg vi skymtar av en annalkande sol längre bort i bergen.


Ko-hus? Koh-hus?

Längs vägen passerade vi byar fyllda av dessa typer av enkla små hus i obehandlat trä. Där bodde enligt guiden det så kallade Ko-folket (ellet Koh-folket - hon berättade aldrig hur det stavades), som är ett minoritetsfolk med eget språk, men utan skriftspråk. Och så bor de i dessa enkla trähus, vilket Tina blev väldigt besviken på, eftersom hon trodde guiden sa "trädhus", och hade sett framför sig en massa små infödingar i trädkojor. Tji fick hon.


Frukostbesvikelse

Tre och en halv timme efter att vi gått på bussen var det så äntligen dags för frukost, där Pelle tvingades äta smörbakade gifflar och yoghurt tills magen stod i fyra hörn, medan Tina var hänvisad sin frukt och ett kokt ägg sönderhackad på ett torr brödskiva.


Kapten Hammock

Till frullen införskaffade vi väldigt sött - men gott - kaffe, samt ganska så trist te. Sen slog vi oss ner i en hammock och väntade tills det blev dags för avgång igen. Några karaokemöjligheter såg vi inte - trots skylten.


Vattenfall

Nästa stopp på vägen var ett tjusigt vattenfall, och tjusiga vattenfall gör sig ju alltid bra på bild, eller hur?


Lite posering igen

Runt detta vattenfall hade de byggt någon typ av ...ja, nöjesfält nästan. Här kunde man åka linbana i typ 50 meter, skjuta pilbåge, åka gocart, spela biljard(!) och rida på diverse kreatur...


Glad elefant

...som elefanter exempelvis. Är man som paret Norman så vana vid elefanter att man inte bara ridit barbacka i såväl djungel som på strand, utan faktiskt rent bokstavligt haft huvudet i en elefantmun, så lockade dock inte en tvåminuterslunk uppallade på en slags bänk på elefantens rygg särskilt mycket alls.


Tina matar elefant

Att däremot bjuppa dem på lite banan vi hade med oss i väskan enkom för detta ändamål är ju alltid trevligt.


Pelle gör detsamma

Nu kanske det var lite småsnålt att endast ge den två små minibananer, men vi hade inte mer, så efter nämnda matning var det dags för nästa djurmöte, och nu ett lite mer spännande sådant...


Tinas sätter sig på en fågel

...vi ska rida struts! Vi - Tina och Pelle Norman på sammanlagt nästan fyra meter - ska (visserligen en i taget, men ändå) SÄTTA oss på varsin FÅGEL, och låta denna fågel gå omkring med oss på ryggen! Tina var först ut...


Å huj iväg!


Tinas nya hobby


Som född på strutsryggen!

Det gick alldeles som smort! Tina såg ut att vara född på strutsryggen. Det skulle inte förvåna oss det minsta om hon tillsammans med Spånka NKPG fick hiten "Ride my Ostrich". Sen blev det Pelles tur...


Sen var det Pelles tur...


Se sådan stil och elegans!

Faktum är att även han satt förhållandevis stadigt på den stackars fågeln, när den bar hans tunga redigerarkropp ett varv inhängnaden. Och att BÖRJA sin fågelridarkarriär på en struts är ju inte illa! De flesta människor hade kanske gått från vanliga kycklingar, vi fullvuxna höns - sedan vidare till ankor, gäss och kanske svanar - innan man vågat sig på själva strutsen. Men inte Normans inte - de gick direkt till struts - utan att passera gå!

Stärkt i självförtroendet av detta ville Tina prova på att rida giraffstaty...


Åh HEJ!


Å hååå!


Sådärja!

...vilket efter mycket om och men gick bra det också, men hon är bättre på struts. Sen gick vi vidare på upptäcksfärd i den lilla parken...


Pelle på hängbro

...och hittade bland annat den här hängbron. Den gick över den vackert bruna floden vars vatten kom från vattenfallet, och den var mer spännande att gå på än man kanske vid en första anblick skulle tro.


Hängbroutsikt

Det här var nämligen en äkta hängbro helt gjord i bambu och hampa, och inte alls särskilt handikappanpassad. Det gällde att titta efter var man satte fötterna när man gick på den.


Tina på hängbro

Det gjorde Tina så duktig, MEN - när hon väl gått över bron, och skulle genom det supersmala hålet i ett av träden bron var fäst vid, som de hade som passage, bestod hennes enda bekymmer av huruvida hon skulle få igenom höfterna...


Trasiga glajjer

...vilket innebar att hon inte alls kollade om HUVUDET fick plats där hon försökte köra in det, vilket det såklart inte gjorde, med följden att hon bankade rätt in med solglasögonen i trädet, vilket fick dessa att gå sönder på det viset att det ena glaset trillade ur och ner i den bruna floden. Ett sorgens ögonblick, då hon verkligen gillade dessa solbrillor.


I väntan på linbanefärd

Nästa stopp på vägen var ett buddhistiskt kloster, och på vägen dit berättade reseguiden om buddhismen som religion, och det kan vi säga er - hon hade ingen som helst aning om vad hon talade om... "Buddhister", berättade hon "tror på rijenkarnationen, alltså återupplevelse. Och den som startade buddhismen var Sidjarta, som gick ut på tur och där träffade i tur och ordning en gammal, en sjuk och en död, och då kom han till uppsikt. Och när en buddhist dör så återupplivas han, för att till slut nå nirrevana. En speciell sak med Buddha förresten, är att han aldrig har avbildats. Senare idag ska vi se en Buddhastaty." Joråsåatte...


Normans i linbanekabin

Till klostret tog vi linbana -som för övrigt var en äkta Doppelemayr - tog sisådär en kvart och gick över gröna, vackra landskap med betande bufflar. Till sällskap hade vi ett skånskt par som vi inte har någon aning om vad de heter, men trevliga var de iallafall.


Linbaneutsikt


Linbaneexteriör


Skånskt par


Klosterträdgård

Klosterträdgårdet drällde av prunkande växter och träd, och här och var gick små munkar omkring och ...munkade, eller vad det nu är de sysslar med. Nåväl - vi hade en halvtimme att spendera, och detta gjorde vi genom att kolla in i templet samt spana in en mysko klocka.


Bedjande buddhister


Buddhastaty i tempel


Mysko klocka

Den här tjusiga klockan får man tydligen inte ringa i hur som helst, men vad man får göra - vilket väldigt många utnyttjar - är att skriva små bönelappar och klistra in i den. Bönelappar som förmodligen skulle trilla ur om man började ringa i klockan.


Tina kollar bönelappar i klockan

Sedan gick vi vidare runt och hittade bland annat den här byggnaden med ett fönster vars form man sällan ser på byggnader i västvärlden nuförtiden.


Nix - det ÄR inget hakkors

Nästa stopp på vägen var Hằng Nga Guesthouse, eller "Crazy House" i folkmun - en byggnad som får Antoni Gaudís mästerverk Sagrada Família i Barcelona att likna ett funkishus. Här snackar vi Gaudí på LSD typ. Byggnaden - som är ett hotell och likt Sagrada Família fortfarande under konstruktion - är ritad den kvinnliga vietnamesiska arkitekten Dang Viet Nga (även känd som Hằng Nga) som ville bygga ett hotell helt i sin egen expressionistiska stil (även om hon säger sig vara inspirerad av just Gaudí). När hon presenterade ritningarna för regeringen blev det avslag, men Hằng Nga var en envis jävel, som dessutom hade sin far högt upp i den kommunistiska regeringen, struntade högaktligen i detta och började bygga ändå. Och tack vara sin mäktige far fick det stå kvar, och är listat som en av världens tio mest bizarra byggnader. En blandning mellan Gaudí, Salvador Dalí och Disney brukar den beskrivas som, och vi finner beskrivningen ganska så spot on. Kolla själva:


Tina i Galna Huset


Pelle var också där!


Tina klättrar mot toppen


Inget för höjdrädda - den 30 cm breda gångens lika höga räcken är det enda som skyddar från det tio meter höga fallet.


Paret Norman på toppen

Det får heller inte glömmas att detta också är ett fullt fungerande hotell, med matchande rum, och det kostar bara cirka femhundra kronor att ta in på ett.


Hotellrum

Det gjorde dock inte vi (på tok för långt från havet och ingen pool, hallå!), utan vi fortsatte följa rutten på den utflykt vi beställt, och nästa stopp var ÄNTLIGEN lunch.


Lunch

Denna intogs på nåt ställe som hette "Tomato" - oklart varför - och guiden försökte få personalen att förstå att Tina var allergisk mot mjölkprotein. Något som efter mycket om och men fick dem att lägga räkor istället för kött i förrättssoppan (en buljong), samt ge henne en tallrik fisk i tomatsås. Vi andra blev serverade vårrullar, köttgryta, kycklinggryta, fläskgryta samt sallad. Samtliga rätter helt mjölkfria. Så den enda skillnaden blev att vi på vår bordsända - inklusive Tina - helt enkelt fick en extra rätt i form av fisk att äta.


Buddha och Pelle

Nästa hållplats var den här 24 meter höga förgyllda sittande-Buddha-statyn. Man kunde tydligen gå in i den, men inte idag, ty hans bakdörr var förseglad som hos den värsta homofob. Vi upptäckte dock att allt här inte var riktigt så genuint som man kunde tro...


Tina framför vackra stenar...


De vackra stenarnas baksida...

Därefter var det dags för besök i en kaffe- och godisbutik. Här tillverkas - liksom på Bali - världens dyraste kaffe, det så kallade Kopi Luwak - kaffet som redan passerat en kropp (ett slags vessledjurs) innan det hamnar i din egen. Mer om det om du klickar här. Vietnam är tydligen världens näst största exportör av kaffe - bara Brasilien är större, och i den här butiken fick man prova tre olika sorter; Kopi Luwak, Arabica och Robusta - det senare med en mycket högra koffeinhalt än det kaffe vi är vana vid.


Pelle på kafferep

Det bjöds även på godis att provsmaka av, och detta godis såg precis ut som sånt där i vårt tycke superäckligt godis från typ Turkiet och Etiopien, men faktum är att det mesta av det faktiskt var gott.


Vietnamesgodis

Allt detta är frukt- bär- och ...ja, vad nu ingefära tillhör för växtfamilj (rot?)-baserat, och just ingefäragodiset - som vi berättat om tidigare - är det som ligger i mitten av skålen, och det köpte vi med oss en påse hem av. Liksom ett kilo Kopi Luwak-kaffe, så nu kan vi för första gången någonsin bjuda på riktigt finkaffe hemma (välkommen Tomas!). Det följde nämligen med speciella kärl att tillaga kaffet i också, så inget mer Nescafé för herr Enqvist!


Jordgubbar - 15 kr/kg

Sista stoppet (trodde vi...) på denna utflykt var marknaden i Đà Lạt. I det allra första ståndet vi såg, köpte Tina ett halvt kilo jordgubbar för motsvarande sju kronor och femtio öre, och sedan gick vi vidare och kollade på folklivet:


Grönsaksstånd


Mopeder, mopeder, mopeder.


Söt vietnamestant


Söt vietnamestant i närbild

När vi sedan var på väg mot bussen för hemfärd blev Tina stoppad av en liiiiten, liiiiten vietnamesisk gubbe som glatt började tala med henne i långa vietnamesiska haranger, och när Tina försökte få honom att förstå att hon inte förstod detta tungomål så skrattade han bara lyckligt och fortsatte. Och på något sätt lyckades han vinna hennes hjärta.


Liiiiiten, liiiten söt Tinabeundrare

Vad kan vi då mer berätta om Đà Lạt som stad? Jo - att det faktiskt är en väldigt mysig stad med fina hus, en liten sjö där folk helt oironiskt ror omkring i Svanbåtar, och mycket gröna parker. Samt ett helgalet hotell.


Đà Lạt

Så började då resan hemåt Phan Thiet. Längs vägen - innan vi lämnat staden - ser man mycket klassiskt snygg kommunistpropaganda som dessa affischer:


Kommunistpropaganda

Om man bortser från själva hammaren och skäran, samt det (utgår vi från) kommunistiska budskapet, så ser man här en annan speciell grej med det här landet. Nästan inget ord är längre än fem bokstäver långt, men å andra sidan så är massor av dessa bokstäver fullkomligt nerlusade med diverse apostrofer, circumflex, prickar och streck - gärna flera på varje bokstav. Ord helt utan vokaler är heller inte ovanliga. Det finns visserligen inget på affischen ovan, men vi har sett många exempel. Såsom "tnhh". Undrar hur det uttalas? Nasalt förmodligen...


Vacker Vietnamvy

Så började färden hemåt genom supervackra vietnamesiska landskap. Vi trodde lite att landet skulle se ut ungefär som Thailand, men där hade vi fel - åtminstone denna del av landet. Istället påminner det en hel del om ...Norge faktiskt, och Ålesundsområdet. Och till och med ett somrligt Sverige på vissa ställen med sina blå sjöar och skira grönska.


Vietnam? Sverige? Fylke?


Nåt slags hus

Så kom vi då tillbaks till de höga bergen och de branta serpentinvägar som skulle leda oss hemåt, när det börjades tisslas och tasslas i bussen. "Luktar det inte väldigt bränt..?". Och jo - det gjorde det, och ju brantare backarna vi åkte nerför blev, och ju hårdare det bromsades, desto mer luktade det... Och vid det här laget började det dessutom synas rök från vänstra framhjulet...


Busshaveri

Då stannade äntligen bussen, och vi gick ut för att se vad som var på gång. Röken bolmade från framhjulet, och det verkade vara någonting med bromsen det var fel på - ett fel man INTE vill ha när man åker på sådana här serpentinvägar med stup på flera hundra meters djup vid sidorna...


Strandade mitt i bergen

Så vad händer nu då? Lokalguiden försökte skylla på chauffören, och sa att det inte var något fel på bussen och tyckte vi alla skulle hoppa in i den igen och fortsätta hemåt - något han inte fick något som helst gehör för. Vår guide ringde sitt folk och beställde en ny buss, och tills den skulle komma fram - sisådär fyra timmar senare - skulle vi vara strandsatta här på vägen, mitt i bergen och nu började det skymma...


Skymning i bergen

Turligt nog var det en väldigt lågtrafikerad väg vi var fast på, och bussen hade ju sina varningsblinkers, men vem vet vilka rovdjur som kan komma ut ur djungeln när de ser 35 stycken smaskigt feta turister stå helt oskyddade när mörkret faller?


Ändrade kvällsplaner

Och vad gör man för att få tiden att gå i fyra timmar på ett smalt vägparti mitt ute i Vietnams vildmark? Pelle hade ju förstås kameran med sig, och med den som leksak kan man roa sig kungligt medan ens livspartner står och äter frukt och småhuttrar bredvid.


Stjärnklart

När det blir mörkt mitt ute i naturen i Vietnam - ja då blir det MÖRKT. Men turligt nog var det stjärnklart, och vi hade dessutom bussens varningsblinkers att förlita oss på, i väntan på reservbussen.


Den intelligenta uppsynen då man stirrar in i en eld

Då plötsligt ser vi ett sken bakom bussen. Det är lokalguiden som från den urusla idén att bara fortsätta åka med bussen nu istället tvärvänt i sitt intellekt och istället fått den BRILJANTA idén att tända en brasa. Plötsligt kändes det här som ett ganska mysigt stopp.


Brasmakaren


Makarna Norman myser


Reservbussen

Så plötsligt brummade den in - reservbussen. Detta efter "bara" tre timmar, då det gick fortare än de trott. Brasan släcktes sanbbt, och alla hämtade sina saker från den trasiga bussen och klev in i den nya - äventyret var över.


Räddade!

...för särskilt äventyrlig blev - tack och lov - inte hemresan. Bara långtråkig, eftersom vi nu längtade rejält efter våra sängar. Inte ens de tjusiga små gardinerna i bussen kunde ändra på detta. Slutet gott - allting gott - och som kompensation från Apollo för detta lilla gruskorn i maskineriet fick vi hälften av pengarna vi betalt för denna dagsutflykt tillbaka. En ersättning vi är helt och fullt nöjda med.



<MENY>