 Tankning av Innovan
Som vanligt när vi ska ut på utflykt gick larmen i våra iPhones tidigt som attan - i detta fall klockan 04:25. Vi steg upp, gnuggade oss i våra respektive ögonpar och gjorde oss i ordning. Då vi inte skulle komma tillbaka till hotellet så hade vi packat väskorna dagen innan, och gick för att checka ut. Vid receptionen stod den taxichaufför vi hyrt för dagen och väntade med sin fina Toyota Innova, medan vi - efter mycket om och men, och efter att först fått tillbaka våra pass - även fick ut hembiljetten som hotellet lagt beslag på vid incheckningen. Detta är andra gången detta sker. Hotellet tjyvhåller på vår biljett, som även är själva hotellvouchern tydligen, och de förstår inte alls vad vi pratar om när vi säger att vi vill ha tillbaka den. Men efter ett samtal till en yrvaken Apollorepresentant så löste sig det hela, och vi kunde brumma iväg.
Smörbakade gifflar
Den här gången hade de förstått liiite mer när vi bad om att Tinas frukostpåse skulle vara mjölkfri. Så hon slapp yoghurt och ost, och fick istället två halvor rå grillkorv. Samt smörbakade gifflar. Pelle, som skrytsamt berättade att han tålde ALLT fick exakt samma saker. Får inte frugan så ska inte maken ha, tänkte väl de kommunistiskt uppfostrade frukostpåspackarna.
Tupplur
Då vi hade en sex timmar (skulle det visa sig) lång guppig bilfärd framför oss, innan vi anlänce till Củ Chi-tunnlarna, som var dagens första mål, försökte vi sova i bilen. Tyvärr är vare sig herr eller fru Normans kroppar anpassade för att sova i bilar, så det gick väl i ärlighetens namn sådär. Men några minuters mikrosömn lyckades vi iallafall slumra till oss.
Tunnelbesvikelse
Efter ett kvarts dygns skumpande på smaaala, gropiga vägar helt täckta av mopedister på sina fordon, kom vi fram till Củ Chi, där det finns en massa tunnlar vi ville titta på. "Vadå för tunnlar?" undrar den okunnige. Jo, så här var det: Under Vietnamkriget så grävde vietnameserna en massa smala tunnlar under marken där Viet Cong kunde husera och bedriva sitt gerillakrig ifrån. Och förutom att användas som rena gömställen i samband med striderna, så fanns där även vapengömmor, logi, sjukstugor, kök och så vidare. I perioder bodde hela byar i dessa tunnlar, som kom att spela en avgörande roll i kriget. Men när vi först kom fram så blev vi aningen besvikna, då vi trodde de skulle se lite mer spartanska ut än den upplysta, ledstångsförsedda klinkergolvsstoltserande variant som först mötte oss...
Historielektion
Nåväl - det första som skedde när vi kommit in i själva Củ Chi-området, var att vi blev tillfrågade om vi hade någon guide. Nix, svarade vi, varpå vi blev nerskickade i ett hus där vi fick titta på en svartvit film som beskrev livet och striderna i tunnlarna. Allt ackompanjerat av käck musik och en härligt, propagandamässig speakerröst.
Tunnelingång
Därefter blev vi tilldelade en guide, och fick för första gången se på riktigt vad det handlade om. De har alltså grävt ut 25 MIL tunnelsystem, som i princip är osynligt för blotta ögat. Ingångarna bestod av små, små hål med träluckor, som - när de var stängde - var omöjliga att se om man inte visste vad man letade efter. Och då asiater generellt är mindre än västerlänningar - och tunnlarna var helt anpassade för de förstnämnda - så var det svårt för de senare att utnyttja dem...
Pelle tar ett dumt beslut...
...men Pelle bestämmer sig för att ändå testa. Har man nu chansen att tråckla sig in i någonting som faktiskt var avgörande för hela Vietnamkrigets utgång, så MÅSTE man ju prova - vad kan gå fel liksom...?
Det SKA gå!!!
Sisådärja!
...å så ner med armarna också...
Ta-daa!
...så var det bara att lägga på locket...
...och efter att ha bevisat att detta gick, försöka ta sig upp igen...
...vilket - visade det sig - var lättare sagt än gjort...
Ooops...
Överkroppen gick bra, men när det blev dags att få igenom höfterna var det tvärstopp... Visserligen var det lite småbökigt att få igenom dem när han klämde sig NER i hålet - vilket kanske borde fått någon slags varningsklocka att ringa (vilket den också gjorde, men han valde att ignorera den för resedagbokens skull) - men uppenbarligen svullnade höftpartiet i den fuktiga tunnelmiljön, eller så hade det något med hur höftbenen är vinklade, men summan av kardemumman var att Pelle nu fastnat. I ett hål i djungeln i Vietnam. Var det så här han skulle behöva tillbringa restan av sina dagar? Ja - det verkade faktiskt så...
Stuck in the middle
Men Pelle är inte den som ger upp i första taget; han kämpade och slet med en allt desperatare min i ansiktet, men höften - ja den satt fast såsom i ett skruvstäd.
Viet Cong to the rescue!
Med insikten om att Củ Chi skulle förlora lite av sin ursprungliga lockelse om det sticker upp en halvtjock skandinav ur ett hål i marken, så beslöt sig guiderna att hjälpa till...
FRIHET!!!
...och med gemensamma krafter, och små, små vickande rörelser så lossnade slutligen den jämrans höften ur hålet - och detta utan att Pelle behövde ta av sig byxorna och olja in sig, vilket Tina tyckte var lite synd rent resedagboksmässigt...
En lättnandets suck
Och det var en synbart lättad herr Norman som till slut, med ömma höfter och trötta armar stod uppe på marken igen.
Men ångrade han sitt tilltag? Nix - inte ett skvatt. Han kom ju faktiskt upp till slut...
Gå helst inte här...
En annan sak som de vietnameserna var ena riktiga hejare på var det här med fällor. Den här - som under kriget inte alls hade något skyddsstaket samt var dolt med löv och kvistar - var det exempelvis inte så kul om man råkade gå på...
Vietnamesisk fälla
...ty då trillade man ner på de här synnerligen obekväma spetsade pålarna. Och dog antagligen på ett ganska så plågsamt vis.
Tina kollar tunnel
Här och var kunde man se nedgångarna till tunnlarna - nedgångar som när de användes var täckta av kamouflerade luckor som gjorde dem synnerligen svårupptäckta. Här går Tina ner och studerar hur trångbott det egentligen var...
Originaltunnel
...och nu är det ju rätt svårt att visa på bild exakt hur små de faktiskt är, men svaret är SJUKT trångt. Löven ni ser liggande i förgrunden är stora som vanliga löv, och nej - här kröp Pelle INTE in...
Det är tanken som räknas
Under vår promenad genom denna historiska djungel stötte vi plötsligt på vraket av en amerikansk stridsvagn som körde på en mina här i slutet av 60-talet.
Herre på täppan
Den klättrade Pelle genast upp på, ty idag var han uppenbarligen full av äventyrslusta.
Välkommen...
Sen demonstrerades det lite mer fällor, som den här dörrfällan - som nog dock är förbjuden att använda på exempelvis Jehovas Vittnen.
...NOT!
Den undre delen var avsågad och hängde i ett rep, vilket gjorde att även om man var snabb nog att fånga den framrusande anordningen med de hullingförsedda spikarna, så svängde den under delen upp och såg till att skada en på undre delen av kroppen. De hade verkligen tänkt på allt!
Pelle skjuter M-60
Under hela djungelpromenaden har vi hört skottsalvor eka i bakgrunden, hela tiden närmat oss dessa. Och slutligen kom vi fram till en skjutbana där man fick testa att skjuta med diverse olika vapen. Dels lite olika typer av vanliga gevär som användes, och dels med automatvapen. Gissa vad Pelle valde... Det var samma pris på att skjuta AK-47, M-16 eller M-60, och då kände Pelle att valet var lätt - här skulle det skjutas maskingevär!
Kepsinköp
När Pelle lade pengarna på M-60-ammunition så tyckte Tina att även hon var värd något, och köpte den här tjusiga kepsen som ni kanske får se henne bära när vädret tillåter.
Bombkrater
Det var som sagt historiska miljöer vi traskade omkring i, vilket kändes stort och viktigt på nåt sätt. Här hade massor av människor dött i ett av världens grymmaste krig. Man räknar med att upp emot en åttondel av Vietnams befolkning strök med. Ändå "vann" de till slut mot USA:s mäktiga krigsapparat, och mycket tack vare sina tunnlar och fällor. Hålet Tina står i här och vinkar glatt ifrån är kratern från en bomb släppt av en amerikansk B-52:a.
Tina på väg ner i tunnel
Eftersom originaltunnlarna är så små att i princip inga västerlänningar får plats i dem (som vi redan märkt...), så har man ökat på bredd och höjd i ett par stycken så att även turisterna ska få ett hum om hur det var att gå omkring i dem. Och i en sådan - vidgad - tunnel gick vi ner, och nu gick Tina först...
Västerlänningsanpassad tunnel
Pelles utsikt
Tunnelposering
...och trots att dessa tunnlar var rejält breddade så var de TRÅNGA för herr och fru Norman. Och mörka som attan, vilket kanske inte framgår riktigt av bilderna, eftersom vi använde blixt. Hade vi inte gjort det hade ni kunnat se hur mörka de verkligen var, men hur roligt är det med ett gäng helsvarta bilder på svart bakgrund? Nä - trodde väl inte det...
Den store militäre ledaren med hustru
Så blev vi förevisade diverse vapentillverkningsstugor, sjukstugor, kommandocentraler och så vidare, men man kan ju inte lägga upp foton på precis ALLT.
Goda rötter
Vi blev också lite smått otippat bjudna på en typisk Viet Cong-lunch, bestående av några rötter som man doppade i ett pulver bestående av krossade jordnötter och socker, och till detta drack man små, små koppar te. Rötterna var jättegoda, och påminde i smaken om riktigt bra färskpotatis.
Teet smakade te helt enkelt. Och strax därefter var rundturen slut. En rundtur vi verkligen kan rekommendera framtida Vietnamresenärer, för detta var superintressant och lärorikt. Inte visste Pelle att han var så bred om höfterna till exempel!
Tina med bomberna
Så var det återigen dags för skumpig bilfärd, men nu var slutmålet Saigon, eller Ho Chi Minh-staden som den egentligen heter nuförtiden.
Mopedister, mopedister, mopedister
Nu är det ju förstås inte enbart de smala, gropiga vägarna som gör att det inte går så fort att ta sig fram med bil eller buss här i landet, utan mycket beror på alla mopeder som åker omkring. Vi snackar alltså SJUKT mycket mopeder. Om ni tänker er så många mopeder ni bara kan, och så sjudubblar ni detta antal, men låter dem behålla samma yta att vara på, så får ni kanske ett hum om hur många mopeder (och motorcyklar för den delen) det finns här. Bilden ovan visar ingenting om hur många det verkligen handlar om, men vi lyckades inte ta någon bättre från baksätet.
Rymligt badkar
Den sista natten i Vietnam skulle vi tillbringa inne i Saigon - som vi från och med nu kommer kalla staden - på Hotel Sapphire. Detta visade sig vara mycket finare än vi vågat hoppats på, och vi var inte sena med att utnyttja det stora badkaret för att skölja bort tunneldammet med, innan vi begav oss ut på stan för att äta och dricka.
Drink på Rex Hotel
Vi började som sig bör på det klassiska Hotel Rex, där alla krigskorrespondenter huserade på den gamla onda tiden.
Baren, och ett gäng fina lampor
Ytterligare en drink på Rex Hotel
Rex Hotel-baren ur en annan vinkel
City Hall
Efter att ha ätit och druckit där, traskade vi ut och gick mot Sheraton Hotel, vars takbar på 23:e våningen vi blivit tipsade om skulle vara finfin. På vägen dit passerade vi denna tjusiga byggnad som visade sig vara City Hall. Ett snabbt foto på den, och så vidare mot baren. Och jo - den var inte så pjåkig minsann... Kolla själva:
 Hissen upp bådade gott
Fönsterbord så klart!
Lite utsikt...
Lite mer utsikt (Rex Hotel är den gult upplysta byggnaden till höger)
Pelle funderar på höftbredden
Sista Saigon-drinken
Så började den sista kvällen i Vietnam närma sig sitt slut. Vilket gjorde oss alldeles upprörda inombords, och fick oss att ta några lite mer konstnärliga bilder för att symbolisera denna turbulenta känsla. Håll tillgodo:
Konstnärlig bild #1
Konstnärlig bild #2
Hård hotellsäng
Sen tog vi en taxi tillbaks till Sapphire där vi släpade våra nu rätt trötta kroppar in i rum 305 och rasade ner i den hårda sängen. Av någon anledning är nästan alla sängar i Asien stenhårda. Oklart varför. Vi var dock så trötta efter dagens äventyr att vi somnade som stockar båda två. Och i morgon åker vi hem. Usch.
|
