Frusna och övergivna

Avresedagen började med att Andreas Jeppsson rasade ner ett antal placeringar från kompistoppen. Som vanligt hade han erbjudit sig att skjutsa oss till Arlanda, men liksom varje tidigare löfte om detta så bokades det av i sista stund. Istället fick vi släpa våra tunga väskor bort till Järva Krog, där en försenad flygbuss så småningom hämtade upp det huttrande paret Norman. Turligt nog är vi dock inte långsinta, och han kan enkelt avancera igen genom att hämta oss på nämnda flygplats den 11:e februari. Planet landar vid sextiden på morgonen...


Färdkost

På Arlanda fanns det två köer att ställa sig i om man skulle med vårt Thai Air-flyg; En lång där man checkade in som vanligt, och en bestående av exakt noll personer, där man ställde sig om man checkade in via internet. Av någon mysko anledning hade vi inte ens kommit på tanken på det sistnämnda alternativet, men vi har ju faktiskt internetmöjlighet i våra smarta telefoner, så Pelle surfade genast ut på det däringa internet och försökte checka in för att på så sätt glida förbi pöbeln. Tyvärr gjorde han detta fem minuter försent, och vi blev således tvungna att köa som vanliga människor. Usch. Därefter var det dags för säkerhetskontroll, där Pelles axelremsväska stoppades med frågan om han hade någon vätska i den. "Nä, bara två mandariner." svarade Pelle med oskyldig uppsyn. Döm då om hans förvåning när säkerhetskontrollanten fiskade upp en EN-OCH-EN-HALVLITERSFLASKA Pepsi Max ur väskan i fråga! Se där - så kan det gå när man inte kollar väskan ordentligt innan packning... Då vi inte gillar att se läskeblask förfaras halsades den genast upp, och sedan traskade vi vidare in till taxfreebutiken där diverse sprit, smink och godis inhandlades. På det viset kan vi lätt serva eventuella gäster i vår bungalow, oavsett om de är hungriga, törstiga eller fula.

Trenne tomma säten

Då vi tillsammans är nästan fyra meter långa har vi försökt tigga till oss platser på planet med bättre benutrymme, men då Thai Air av någon skum anledning inte lät oss boka in sådana i förväg så blev vi placerade på platser med vanligt benutrymme, vilket inte är optimalt för våra ovanliga benlängder. MEN - efter en kort stund insåg vi att platserna direkt framför oss - dvs de vid nödutgången - gapade tomma även efter att planet lyft. Hurra, tänkte vi och tillkallade en flygvärdinna till vilken vi ställde frågan om vi möjligtvis kunde få hoppa fram ett snäpp. Hon svarade att hon genast skulle kolla upp saken, men sen kom hon tillbaka och sa att tyvärr - hennes chef tillät inte det. När vi kallade till oss denne chef för att fråga om varför, så berättade han att detta var deras säten, och om det blev turbulens så var de tvungna att sätta sig där. "Absolut", svarade vi, " - men då kan vi flytta tillbaka.", men se det gick INTE för sig. Regler är regler och till för att lydas, tyckte han, och med detta svar blev vi sittande i drygt nio timmar bakom tre tomma säten...


Bloody Mary

Nåja. Liksom resan förra året till Vietnam så gick åtminstone även denna resa med reguljärflyg, trots att det är en charter. Och reguljärflyg innebär ju som alla vana resenärer vet en stor fördel: Fri sprit! Således beställde Pelle så fort planet var i luften sin traditionella flygplansdrink - en Bloody Mary. Denna gång bestod den dock inte av den vanliga flygplansblandningen vodka och Mr & Mrs T's Bloody Mary Mix, utan den blandades från scratch av den söta personalen. Selleristjälken var dock utbytt mot en citronskiva, vilket inte gjorde det minsta då selleri ändå är rätt äckligt.


Vapen!

Flygresan gick trots den anale kabinchefen väldigt smidigt. Det enda skrämmande som hände var när vi blev serverade maten och upptäckte att vi blev tilldelade RIKTIGA bestick. I rostfritt stål. Herregud!!! Tänk om vi varit Al Quaida! Då hade vi kapat planet på stört, och medelst en gaffel riktad mot någon vital pilotdel kört in det i någon slags viktig västerländsk byggnad. Skrämmande!

Flygplatsväntan

Efter drygt nio timmars flight så landade vi på Bangkok International Suvarnabhumi Airport. Där fick vi sitta en stund och vänta på den buss som skulle ta oss till den hamn där den båt skulle gå som i sin tur skulle ta oss till Koh Samet där vårt hotell ligger. Bussen i fråga visade sig vara en liten mini-sådan, och den två och en halv timma långa färden till hamnen var suuuupertrist.

Färdkost

En rak men irriterande guppig fyrfilig (åttafilig? Hur räknar man?) motorväg i ett gråmulet och så småningom också regnigt thailandskap. Vad är detta? Var är solen? Var är stränderna? Var är elefanterna? Nåja - den som väntar på nåt gott...

Matchande t-shirt

Efter en dryg timme stannade vi iallafall till och fick handla något att äta/dricka. Pelle - iklädd en med bakgrunden perfekt matchande t-shirt - inhandlade tvenne slags grillspett med små bollar av ...kanske fläskkött? De smakade iallafall tillsammans med såsen i påsen (hmmm...) helt ok, och var väl värd de 20 baht han betalade för dem.


Ytterligare väntan

Klockan nio var vi framme i den hamn varifrån en båt skulle ta oss ut till Koh Samet - den ö där vi ska tillbringa de närmsta två veckorna. Tyvärr gick nämnda båt inte förrän klockan 11, så nu hade vi ytterligare två timmars väntan framför oss...


Mat!

...så vad hittar vi på då? Jo vi ÄTER förstås! Vi traskade således iväg till närmsta restaurang där Tina inhandlade en nudelsoppa som smakade peppar medan Pelle förlustade sig med en tallrik stekt ris med kyckling. Gott och billigt.


Fejkspårvagn

Nu trodde vi nästa fordon vi skulle åka skulle bli en båt, men där tog vi fel. Thailändare hatar nämligen av någon anledning att låta turister GÅ ut på kajen, utan de måste ovillkorligen skjutsas dit. Här medelst denna spårvagnsliknande farkost som på ett säkert sätt tog oss de 70 meter det var till båten.


Båten


Ombord


Koh Samet


Fiskebåtar

Så började vi till slut äntligen närma oss målet på vår resa; Koh Samet. Den trivsamt guppiga båtfärden dit tog sisådär 25 minuter, och väl i hamn klev vi på det näst sista fordonet för dagen...


Snart framme...

...en grön pickup!


80 km/h på småvägar? Varför inte?


Översvämning

I farter på ibland uppemot 80 knyck for vi iväg mot hotellet där vi skulle bo. Och tydligen var det inte enbart i Bangkok det regnat... Nåja - enligt väderappen i våra telefoner ska det bli sol på tisdag...


Hotelldrink

Väl framme på Sai Kaew Beach Resort emottogs vi som brukligt med en drink som vi inmundigade medan de tog kopior på våra pass och fixade nycklar till vår bungalow.


Sista fordonet för dagen

Och så blev det dags för dagens sista färdmedel - golfbilen som körde oss till vår bungalow. En bungalow vi av någon konstig anledning aldriga fotograferade utifrån, men det kommer ju fler dagar...


Den här bilden är till dig, Monica!

Väl inne i bungalow nummer 610 fick Pelle äntligen ta av sig sina stödstrumpor som inte bara hindrat eventuella blodproppar på flyget, utan även gett hans ben vackra ränder.


Bungalowutsikt

Bungalowen visade sig ligga direkt på stranden och bjuda på en magnifik havsutsikt. Inte illa. Om det bara kunde bli lite sol också...


Ananasstranden

Stranden utanför hette Pinapple Beach, och såg inte ALLS ut som i resekatalogen. Var är de kilometerlånga kritvita sanddynorna? Ja inte här iallafall... Här var sanden beige och själva stranden inte mer än kanske 70 meter bred...


Sai Kaew Beach

Turligt nog låg den här stranden runt hörnet, och bortsett från det molniga vädret så såg den exakt ut som på bilderna i resekatalogen. Jorå - här ska vi nog kunna trivas...


Badpöjk

Eftersom vår förra vattentäta kamera fått fötter så hade vi inhandlat en ny sådan inför denna resa, så den följde såklart ut Pelle ut i havet för att testas. Nu är ju visserligen den här bilden tagen ovanför vattenytan, men hittills verkar den iallafall leverera som den ska. Vad det är för modell? En Olympus Tough TG-1 förstås!


Kvällsvard

Och så sen vid sextiden på kvällen - när Pelle lufttorkat en stund - traskade vi upp till närmsta restaurang (som givetvis tillhör hotellet) och intog kvällsvard bestående av varsin curry. Tina tog en grön medan Pelle åt en Massaman. Snart skulle vi ÄNTLIGEN få sova. Först skulle bara Pelle börja skriva den här dagboken...