(onsdag)

Onsdagen började med att Tina tog ytterligare ett privatträningspass Muay Thai, och den här gången fick hon en annan tränare som var ännu bättre än den förra. Här försöker han desperat skydda sig mot Tinas vassa armbågar.


Och trots Tina hårda armbågsattacker, så lyckades han blockera slagen gång på gång med sina händer och underarmar, så när Tina var färdig började hennes armbågar anta en vackert blå kulör. Under tiden sprang Pelle en skvätt på löpbandet, samt lyfte på några hantlar, men idag slipper ni bilder på detta.


Detta var ju dagen som vi skulle få träffa våra färskaste vänner Pia och Mårten, så då var vi ju tvungna att pressa fram ytterligare lite solbränna så att vi på ett snyggt sätt kunde accentuera deras förhoppningsvis gråbleka hy.


Sedan var det lunchdags, och vis av erfarenheten av att det ofta tar lång tid att få maten här på strandrestaurangerna så tog Tina med sig sin bok till bordet, vilket innebär att hon då slapp innehållslösa konversationer med sin man då hon väntade på sin mat, utan istället kunde göda sitt intellekt. Vi tänker förresten inte kommentera titeln på boken hon läser.


Pelle var inte lika förutseende, utan han lämnade den bok han läser för tillfället ("Tidsresenärens hustru" - fantastisk!) på solstolen, men eftersom Tina är den Tina är så hade hon med sig en liten novellsamling som han istället kunde roa sig med. Två noveller hann Pelle läsa innan maten stod på bordet, och då är detta ändå en snabb restaurang.


Så blev det äntligen kväll, och dags att träffa Pia och Mårten på deras hotell i Bangtao - en halvtimmes taxiresa från oss. Pelle har ju känt dessa tu ganska länge, då de är arbetskamrater till honom - Pia jobbar som programledare/reporter för Ekonominyheterna, medan Mårten är fotograf/redigerare och ligger med Pia (vilket - vill vi poängtera - är helt okej, då de är tillsammans sedan ett och ett halvt år) - men Tina har av någon underlig anledning aldrig träffat dem förut. Och nu har de åkt ner till Thailand enkom för att träffa oss, vilket är ett bra trick om man vill hamna högt på vår inofficiella kompistopp. För att få dem att så snabbt som möjligt acceptera Tina - som ibland kan te sig skrämmande för nya människor med sitt raka sätt och sina 185 centimetrar - så hade vi köpt med oss ett stort gäng öl samt några Mai Tai-drinkar, vilket visade sig fungera ypperligt.


Efter en stunds socialiserande på hotellrummet så begav vi oss ner till stranden för att äta middag. På restaurangen vi valde (den första vi hittade) blev vi placerade vid ett kolmörkt bord, vilket skulle kunna inneburit ett beställningsproblem om det inte vore för att restaurangpersonalen försåg oss med ficklampor så att vi kunde lysa upp - och i och med detta också läsa - vad som fanns på menyn.


Detta var dock inget Mårten hade någon egentlig nytta av, för han hade bestämt sig redan från början att han skulle ha en Pad Thai med lime, oavsett om de hade det på menyn eller ej. Det hade de inte, men det brydde sig varken Mårten eller restaurangpersonalen om, så en Pad Thai blev det. Med lime.


Så satt vi där en stund och njöt av våra kalla öl och vårt heta sällskap. Och vi är alla tacksamma för att skärpan på det här fotografiet ligger på Pia, då Tinas visa-undertänderna-min inte gör sig så bra på bild.


Sen blev det - inte helt otippat - ytterligare en stunds väntan på maten, som dock visade sig vara riktigt god. Och om man tänker sig att Pelle står upp på den här bilden, så blir den genast lite roligare.


Här ska ni få ett tips som kan komma till nytta för utlandsresor i framtiden: Se till att alltid åka med en ekonomijournalist, för satan i gatan vad de kan pruta! Den här månghattade mannen gick och sålde olika små onödiga attiraljer som blinkade, samt en - enligt Mårten och Pelle - helt oumbärlig dito, vilket var en laserpekare som var mångdubbelt kraftigare än sådana som kan köpas i Sverige. Med den här pekaren kunde man utan några som helst problem peka ut stjärnor på himlen eller förblinda piloter på väg ner för landning. En varsin sådan måste vi givetvis ha! När vi så uttryckte vårt intresse för dessa, så ville försäljaren ha 1600 baht styck för dem. "Pöh!" sa vi, och började pruta lite halvhjärtat tills plötsligt Pias välkända stämma gjorde sig hörd med skambudet 200 baht - för båda. Hoppsan, tänkte vi, här har vi en kvinna som kan pruta, så vi lät henne ta över, varpå en lååång och utdragen förhandlingsprocess tog sin början. Slutresultatet? 450 baht styck, vilket vi snart skulle visa var väl investerade pengar...


...för titta vad man kunde göra med dem! Få Pelle att skriva sin autograf i sanden med grönt laserljus, medan Mårten ritar ett romantiskt hjärta ovanför...


...eller låta Mårten pryda toppen av den stiliserade snopp Pelle så skickligt skapade med sin pekare. Helt klart det bästa köpet så här långt på vår resa!


Sedan var det dags att återvända till hotellet för den obligatoriska efterfesten, vilket vi illustrerar med den här illa komponerade bilden av promenaden tillbaka.


På hotellets poolområde stötte vi på den här lilla krabaten - på pricken lik Wall-e:s kompis i filmen "Wall-e". Vi stirrade på honom en stund, samt en groda som vi hittade i poolen, men som inte ville vara med på bild, och gick sedan vidare mot rummet.


Där intog makarna Norman på sedvanligt manér värdparets säng, och i den blev vi sittande under ett långvarigt och för Pelle och Tina synnerligen misslyckat parti Trivial Pursuit.


Vid ett-tiden - då Tina vid upprepade tillfällen lyckats slumra till i den säng som Mårten och Pia slog allt lystnare blickar mot - var det dags att tänka på den berömda refrängen, och vi lämnade våra uttröttade vänner och gick ner till receptionen för att beställa en taxi. Tiden vi väntade på att den skulle komma, tillbringade Tina på detta eleganta vis. Taxifärden sedan gick som smort, och vi kunde lyckligt somna bredvid varandra i vår egna sköna säng efter en synnerligen lyckad dag.