(torsdag)

Denna dag hade vi bestämt oss för att göra något annat än att bara sola, äta och ta massage. Så direkt efter frukosten och publiceringen av gårdagens resedagbok gick vi ner till taxicentret på gatan, högg en chaufför och frågade honom om han kunde köra oss till The Gibbon Rehabilitation Program - ett ställer där man försöker återanpassa förmänskligade Gibbonapor som ligger drygt två mil från Nai Yang - och tillbaka. Det kunde han, och för att göra detta, vänta där medan vi träffade aporna, och sedan köra tillbaka ville han ha 800 baht. Glöm din dröm, sa vi - du får 700 - inte en baht mer, sa vi och kände oss tuffa, varpå han på tok för glatt replikerade "OK". Nåja, vi hoppade in i bilen och började åka, och chauffören - som hette Pawn - visade sig vara en väldigt trevlig prick, trots att han uppenbarligen jobbade för en thailändsk gren av "The Dharma Foundation".


På sidorutan av taxin fanns ett antal pictogram som illustrerade vad som var förbjudet att göra i taxin. Och uppenbarligen fick man inte idka könsumgänge bakifrån under färd, så det lät vi bli.


På "The Gibbon Rehabilitation Program" tar man som sagt hand om gibbonapor som blivit förmänskligade, och försöker göra apor av dem igen så man kan släppa tillbaks dem ut i djungeln där de hör hemma. Här får apor som i vissa fall fötts i fångenskap, men i de flesta fall kidnappats från sina föräldrar och sett dem dödas för att därefter tvingats leva som husdjur eller fått uppträda som gatuartister sakta men säkert lära sig att bli apor igen för att så småningom kunna släppas ut i det vilda.

Gibbonapor utan partners har inte en chans att klara sig ute i den riktiga ap-världen, så vad man försöker göra på rehabiliteringscentret är att få dem att bilda familj. Detta innebär att det är ett jävla liv här, eftersom raggningsknepet nummer ett för dessa djur är att sjunga för varandra. Oftast kan aporna som kommer hit inte sjunga, eftersom de inte lärt sig det - men här får de göra det, och det fungerar över förväntan.


Här har vi ett typiskt levnadsöde från centret. Sam heter han, och hans historia är supersorglig. Sam föddes i det vilda 1987, och var bara ett par månader gammal när hans mamma sköts, och han kidnappades för att säljas på den lokala djurmarknaden. Sam levde till en början fritt i sin ägares lägenhet i Bangkok, men från tre års ålder var han bunden vid en stol och senare satt i en bur på balkongen. Vid sju års ålder - efter år av fångenskap och två rymningar - började Sam visa typiska aggressiva beteenden, och när ägaren en dag fann honom i köket, viftandes med en kniv, så ringde han rehabiliteringsprogrammet, vars personal fick komma och hämta honom. Sam kom till rehabiliteringscentret 1994, och under tretton år så gjordes det ett otal försök att få honom att fästa sig vid gibbonhonor - samtliga misslyckade, eftersom Sam inte lyckades lära sig sjunga. Men så i oktober 2007 så hördes till slut sångliknande ljud från Sams bur, riktade mot den jämnåriga honan Joy i buren intill. Förhoppningarna finns nu att Sam och Joy - som båda är i slutet av sina levnadsår - ändå ska hinna bli kära i varandra och kunna avsluta sina liv i djungeln som vilda apor.


Efter att ha betraktat dessa söta krabater en stund, så bestämde vi oss för att traska iväg mot det vattenfall det skyltades till. Vägen dit visade sig vara en härlig djungeltrekking i uppförsbacke, men det här fotot är taget i början av denna vandring, så än så länge är såväl Pelle som Tina riktigt kavata - vilket tydligt syns här på Tinas kroppshållning.


Efter ett tag var vi dock båda rejält svettiga och törstiga, men då var det bara att stanna till - balansera på en liten sten eller klippavsats - och inmundiga gratisvatten från hotellet, för att sedan fortsätta vandringen.


Så, efter sisådär en kvarts promenerande/klättrande så var vi framme vid... den här lilla ynkliga ursäkten till vattenfall - inte mycket större än något som skulle kunna hittas i en vårbäck i Hagaparken. Vi var tvungna att fotorafera det med lång slutartid för att det överhuvudtaget skulle platsa i vår resedagbok.


Besvikna, men ändå glada (hallå - vi är ju på semester i Thailand!) vilade vi en stund däruppe, för att sedan traska samma väg tillbaka, men då i nerförslutning.


Turligt nog fullkomligt drällde det av diverse lianer att svinga sig i, så vi var nere på ett litet kick.


Nere vid djungelstigens slut fanns det en mysig liten sjö med små öar i, käckt förbundna av små broar i trä. Ett ypperligt ställe att ta dagens tvåbild på således!


Se här så tjusigt det blev; Ett svettigt par framför ett träd med rödoranga blommor på av okänd sort, samt en snutt av sjön. Det tar vi, sa polisen.


Så åkte vi tillbaka till stranden, där Tina unnade sig en timmes fotmassage och fotfilning, utförd av denna rosatröjade kvinna med rutig hatt.


Sedan framåt kvällen, då vi båda duschade och gjorde oss i ordning så knackade det som vanligt på dörren vid halv sexhugget, och liksom alla tidigare dagar vid denna tid kom det in två små glada hotelldamer som dels tände ljuset på skrivbordet...


...och dels tände en myggspiral på terrassen. Så det var DET den där spindeln var till för!


Sen blev det förstås återigen en promenad ner till stranden, där vi testade en ny restaurang som hade några av de mest smakfullt sofistikerat designade menyer världen skådat. Vänligen ignorera dock Pelles djävulstecken, då den inte alls matchar menyn i fråga.


Kvällen till ära passade Tina dessutom på att beställa sin första öl på denna resa. Tidigare har hon bara smuttat på Pelles, men ikväll ville hon njuta av en egen. Eller två faktiskt, vilket var tillräckligt många för att hon skulle bli alldeles fryntlig.


Sen var det förstås den sedvanliga massagen, följt av hemgång, och på den senare höll Tina på att trampa ihjäl denna lilla krabat som korkat nog befann sig mitt på vägen som ledde till vårt hotellrum. I sista sekund hann han dock hoppa undan Tinas 41:a och rädda sig genom att klamra sig fast på den här pinnen. Ett smart drag, tycker vi, då pinnen i fråga så vitt vi vet inte leder till ett enda hotellrum.